Magdalena Andersson vinner på sitt underläge
Men lönar sig underläget så bra att hon blir vinnare på riktigt blir hon också, per definition, förlorare.
Toppbild: TT
Här hemma fastnade ”gammelmedia”, men amerikanerna – som är nästan lika förtjusta i nyspråk som vilken politbyrå som helst – prövade formuleringarna tills de bestämde sig för ”legacy media”. Det var finurligt, för det är en term som både kan adla och förlöjliga den som pekas ut. Allt beror på vilken inställning man har.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Legacy betyder helt enkelt arv. Tror man på vikten av vad tidigare generationer samlat ihop, är det något fint. Ser man det som föregångare lämnat efter sig som värdelös bråte, betyder legacy bara en extra tur till sopstationen. I vår upp-och-nedvända värld är det förstås liberaler i amerikansk mening som är stolta att arbeta i ”legacy media”. Konservativa revolutionärer är det inte, eftersom det revolutionära sedan länge trumfar det konservativa.
Och där hamnar vi mitt i ett av vår tids stora spänningsfält: kampen om att vara i underläge.
Ekot presenterade en undersökning av opinionsinstitutet Indikator i måndags. Närmare sextio procent tycker att regeringen gör ett dåligt jobb. Vad gäller brottsbekämpning tycker 70 procent att regeringen är kass. Men det är förstås inte den sortens underläge makthavare suktar efter. Det man vinner på är ungefär det som vi kolumnister alltid ägnat oss åt: att stå vid sidan om och berätta varför makthavare har och gör fel.
Det är en paradox: när känslan sprider sig av att det mesta går fel, vinner man på att vara i opposition. Får man opinionen med sig och vinner på riktigt, har man genast ett opinionsproblem. Då har man hamnat i överläge med ansvar för eländet. Man kan fortfarande stampa fram en del trovärdighet genom att ha en förtroendeingivande historia, som ”legacy media” har. Men det som verkligen ger trovärdighet är att slå ur underläge.
En av Donald Trumps stora talanger var att han, även som president, på rätt goda grunder kunde framställa sig som underdog. Han har etablissemanget mot sig. I skuggorna ruvade ”den djupa staten”: de verkliga makthavarna. Sverigedemokraterna kunde, utan att göra våld på verkligheten, hänvisa till ”sjuklövern”: alla de andra hade makten och ansvaret. Sedan Tidöavtalet har även de hamnat mitt i det här underlägesproblemet. Att sitta i regeringen, utan att göra det, betecknar de själva som en nödlösning. Så det blir mer kulturkrig om partiets framgångar fortsätter. På något sätt måste Sverigedemokraterna för sin trovärdighets skull fortsätta att vara i opposition.
Men det här är inte spelregler som bara gäller alternativmedia och populistpartier.
Socialdemokraterna ligger strax under 40 procent och Magdalena Anderssons trovärdighet är ungefär 25 procentenheter högre än Ulf Kristerssons. En del beror förstås på just ”legacy”; Socialdemokraterna är Sveriges statsbärare framför andra. Men jag vågar gissa att en större del beror på att Magdalena Andersson vunnit underläget. Det är riktigt lönsamt att vara i opposition just nu.
Men även för Magdalena Andersson gäller paradoxen: lönar sig underläget så bra att hon blir vinnare på riktigt blir hon också, per definition, förlorare. Då ryker underläget. Då är ansvaret hennes. Inte bara för eländet därute, utan för en regering som måste ställa sig in hos Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Kanske även Centern.
Vi får väl se hur långt ”legacy” räcker för trovärdigheten då.
***
Läs även: Sverige åt sossarna!
