Majoriteten har ofta fel, vänj dig
Vi använder oss ju inte av majoritetsbeslut för att de alltid blir de rätta. Vi använder oss av dem, för att alla andra metoder att fatta gemensamma beslut är sämre. Nato-debatten är ett exempel.
Det gnälls fortfarande här och där över att vi aldrig fick någon ”riktig debatt” om Natomedlemskapet, men den kritiken missar ett par viktiga sanningar. En är att debattbristen mest rör Socialdemokraterna, som gjorde helt om i en sluten, avlyssningsskyddad bunker den 11 april 2022 klockan 08.15 (Det är Peter Hultqvist som givit den exakta tiden och platsen). På den borgerliga sidan har frågan tröskats i decennier.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
En annan förbisedd sanning är att svenskar egentligen inte är särskilt intresserade av debatt. De behöver den inte.
Hösten 2021 tyckte 29 procent att ett svenskt medlemskap var en dålig idé och lika många att det var en bra idé. Hösten 2022 hade de positiva skjutit upp med 35 procentenheter till 64 procent. De negativa hade minskat med 15 procentenheter till 14 procent. Det är den största opinionssvängning som SOM-institutet uppmätt.
Det var alltså inte bara sossarna som vände på en femöring utan debatt, utan många vanliga svenskar också.
Varför debattera beslutet, när det redan var gjort?
Jo, det fanns goda skäl till lappkastet. Och kanske är svenskar också mer auktoritetstroende än de vill erkänna: om Peter Hultqvist byter fot, tas det som ett påbud. Men oavsett är min poäng helt enkelt att svenskar sällan känner ett behov av att debattera i oändlighet, innan de fattar beslut.
Däremot gillar svenskar att debattera efter att de fattat beslut.
Enskilda soldater, påpekade en ledarskribent i panelen i helgens God morgon Världen i P1, kommer inte att få bestämma själva vart de ska åka och vilka strider de ska föra. Det framfördes som en demokratisk brist. Och jag anade att en ny debattfront öppnades, för dem som ändå känner lite fantomsmärta från den amputerade medlemskapsdebatten.
Är det verkligen rimligt att soldater ska följa order?
Det finns en verklig potential i den här frågan, för det är en tidstypisk paradox att de som säger sig värna demokratin och det gemensamma mest av alla, också har allt svårare att acceptera att världen inte styrs exakt som de själva vill. Göran Greider citerade Gunnar Ekelöf i TV4:s panel i helgen. Greider har ”blivit en främling i detta land”. Vi borde haft en utdragen debatt om Nato och även om resultatet antagligen hade blivit detsamma måste vi komma ihåg att ”en majoritet kan ha fel”.
Björn Wiman på Dagens Nyheter ägnade helgens predikan åt ett försvar av aktivisterna från ”Återställ våtmarker”, som försökte störa Vasaloppet. De som sätter sina egna övertygelser framför beslut som fattas i riksdagen och andra kollektiva instanser går i Martin Luther Kings fotspår, menade Wiman, som aldrig räds det grandiost ödesmättade. De som blockerar skidspår och kastar färg på konstverk är ”morgondagens hjältar”. Samma helg förstörde en palestinsk aktivist en oljemålning av Lord Balfour på Trinity College i Cambridge.
Hjältar? Kanske det. Men de kan förstås vara politiska narcissister också, oförmögna att stå ut om de inte får diktera villkoren. Och då har vi ett problem. För vi använder oss ju inte av majoritetsbeslut för att de alltid blir de rätta. Vi använder oss av dem, för att alla andra metoder att fatta gemensamma beslut är sämre. Det trista med metoden är att den bara fungerar om vi, för det mesta, accepterar beslut vi själva inte gillar.
Så, på förekommen anledning: ja, i normalfallet är det rimligt att en soldat i ett demokratiskt lands försvar följer order. Och, om demokratin ska fungera, att vi civilister inte leker Martin Luther King i varje fråga.
***
Läs även: Klart att politikerna är förbannade
