Makt korrumperar – eller ger vi de korrupta makt?
När polisen jagas på flykten och barn lämnar skolan utan kunskap, blir det tydligt hur även relativt hyggliga samhällsbyggen kan förändras i negativ riktning.
Toppbild: Alexander Zemlianichenko / AP
Det finns åtskilliga belägg för att individer blir dummare när de agerar i grupp. Känslor förstärks, förnuft skruvas ner på sparlåga. Upphetsningen ger en uppblåst självbild. Mobben kan stena kvinnor, storma Kapitolium, elda upp polisfordon eller karaktärsmörda vem som helst på nätet.
Ett annat sätt att göra individen dummare kan vara att erbjuda en maktposition. Emellanåt stannar det då inte vid dumhet utan går över i elakhet, hybris eller allmän ruttenhet. Inget sker dock i ett vakuum; runt kejsaren flockas gruppen som drar nytta av honom eller fruktar att de snart inte längre kommer att göra det.
Det har nu gått femtio år sedan nattvakten Frank Wills upptäckte att någon hade fäst silvertejp över låsmekanismen i en dörr i källargaraget i kontorsbyggnaden Watergate i Washington. Han ringde polisen och det inbrott i det demokratiska partiets högkvarter som avslöjades ledde senare till president Richard Nixons avgång 1974. Till en början försökte Vita huset framställa buggningen av oppositionens lokaler som ett verk av nitiska underhuggare.
Med tiden har Watergateskandalen blivit symbol för maktens förljugenhet, nästan ett slags politisk folklore med sin häpnadsväckande härva av lagöverträdelser, lögner och korruption i systemets hjärta.
Alla amerikanska presidenter har sedan dess mötts av cynisk misstro hos stora delar av väljarkåren. Detta färgar också synen på demokratin. Makt tycks korrumpera och de många som försökte skydda figuren i nätverkets mitt var alla spindelns män.
Men är det då riktigt sant att Nixons omdöme förvreds av hans ämbete eller är det snarare så att det är de redan korrupta som söker makt?
I sin bok Corruptible. Who gets power and how it changes us (John Murray, 2021) fångar statsvetaren Brian Klaas, född i USA, verksam i Storbritannien, upp tanken att det är systemet det är fel på om makten missbrukas. Resultatet av maktutövningen beror på kontexten – de regler som gäller i Norge är inte tillämpbara i Uzbekistan.
Mot detta kan man invända att system sällan faller ner från skyn utan formas av människor. Klaas pratar med diktatorer och despoter. Han intervjuar femhundra personer som inte borde ha det inflytande de har. Flera experiment redovisas som visar hur lättledda människor kan vara och hur grupptrycket får dem att agera omoraliskt och mot bättre vetande.
Frågan hur vi ersätter de skrupelfria med mer lämpade makthavare kan i grund och botten bara besvaras av vårt eget demokratiska engagemang.
En särskild vardagsnära form av korruption är den där man växer fast på tronen i tron att makten är ett naturtillstånd och inte något man fått till låns. Första maj råkade Socialdemokraterna i Malmö skicka ut ett pressmeddelande med vallöften via kommunens presstjänst och genom denna freudianska feltryckning påmindes allmänheten om hur lätt olika intressen förväxlas av dem som inte vill se skillnaden.
Och är man inte, för att ta ett annat näraliggande exempel, i någon mening korrupt om man är beredd att låta en uppjagad grupp begränsa yttrandefriheten?
Då och då kommer jag att tänka på hur Irokesfederationen i det som numera är det nordöstra hörnet av USA brukade utse den beslutande församlingen enligt en helt egen mångfaldsprincip. För att besluten skulle bli kloka plockade man ut stammedlemmar med skilda karaktärsegenskaper – en rastlös och en eftertänksam, en påstridig och en kompromissinriktad, en filosofiskt lagd och en med praktiskt handlag – och lät dem diskutera tills de blev överens. Konsensus är ett irokesord och inte något som vi har kommit på hos oss. Ibland tog det längre tid än att få fram ett svenskt Nato-beslut.
Även irokesernas system hade sina brister, men förhoppningen var i alla fall att få fram reflekterande beslutsfattare. Det är en ledsam tanke i Brian Klaas bok att det främst skulle vara manipulativa och lättmanipulerade personer, sådana som i någon mening säljer sig själva, som söker sig uppåt i hierarkierna.
Makt utövas såväl i grupp som i ensamt majestät, och den kan vara rationellt kalkylerande eller planlöst obetänksam. Varje år kommer nya rapporter om hur systemhotande brottslighet äter sig in i viktiga samhällsfunktioner. När polisen jagas på flykten och barn lämnar skolan utan kunskap, blir det tydligt hur även relativt hyggliga samhällsbyggen kan förändras i negativ riktning.
Ibland krävs bara någras beslutsamhet och andras oaktsamhet.
***
Läs mer: Byråkrater – de nya aktivisterna
