Makten är svårfångad
Det var i början av september och handelsminister Ann Linde och näringsminister Mikael Damberg fick ett råd.
Den svenska välfärden är ert bästa säljargument, menade en av landets allra mäktigaste näringslivsprofiler.
Samtalet hade glidit in på hur Sverige ska locka företag som är verksamma i Storbritannien men efter Brexit kommer att vilja flytta vidare till ett EU-land. Hela det där paketet med att kunna ha sina barn på dagis, få bra sjukvård och ta ledigt utan att bli ruinerad på kuppen lockar talanger och företag, enligt näringslivstoppen. Mer än lägre bolagsskatter och innovationsråd.
Samtalet är en bra bild av hur makt fungerar i Sverige. En dörr öppnar en annan. Tillträden ges. Verkligheter formas. Tankar sprids och blir till förslag.
Fokus har ägnat de senaste månaderna åt något så dumt som att försöka mäta det omätbara.
Att slå upp, ringa, jämföra.
Uppdrag. Ägande. Politiskt inflytande. Nätverk.
Släktband. Mediegenomslag.
Till viss del går det. Fram träder Sveriges mäktigaste toppskikt. De som sitter på både den formella och informella makten.
Men inflytande är svårt att greppa, just på grund av middagar som den i Villa Bonnier på Nobelgatan. Vem i denna utvalda skara är mäktigast? Den som ger goda råd, eller den som lyssnar och sen gör?
Listans nummer 1 bestämmer långt ifrån allt. Enskilda statsråd kan gå ut på egen hand och smälla hårt i dörren, det egna partiet kan revoltera, samarbetspartiet förhala och oppositionen obstruera. Medier kan dreva, näringslivstoppar fatta pennan och samlas i uppror.
Ändå hamnar Stefan Löfven i topp. Den svenska konstitutionen ger stor makt åt statsministern.
Under honom får kvinnor med expertkunskap allt större inflytande. Isabella Lövin, Ann Linde, Magdalena Andersson, men också statssekreterarna, torpederna bakom: Emma Lennartson, Karolina Ekholm, Ulrika Modéer. Alliansens politik i höstens viktigaste fråga formades till stor del av akademikern Elisabeth Svantesson.
Vi kan kalla dem teknokrater. Som tar mer hänsyn till opinion än partiorganisation, tjänstemän som pressar genom politik från underlag till beslut utifrån en ambitiöst ihopsamlad bild av verkligheten.
När faktaresistensen växer sig starkare är det en trend som ser ut som en tanke, en mothandling, kanske ett lätt hoppingivande svar.
Men man kan förstås, om man är jobbig, fråga sig om det är verkligheten – eller den verklighet man önskar sig – som borde ligga till grund för de politiska besluten.
