Makten och Apflickorna

Talar vi kvalitet är långfilms­debuterande Lisa Aschans »Apflickorna« överlägset bättre än Tom Hanks andra regiförsök »Det är aldrig för sent, Larry Crowne«. Båda går dock upp på svenska biografer i dag och bygger till min enorma förvåning på liknande världsbilder.

Den redan prisbelönta »Apflickorna« är en av de bästa filmerna jag sett om de kraftfält av makt och begär som allt yngre flickor både muras in av och definierar sig igenom. Manuset av Aschan och Josefine Adolfsson är gripande, störande och upprörande. Först efteråt slås jag av att nästan ingenting händer. Karaktärerna utvecklas och förvandlas, men det sker som i livet: genom små skiftningar och vardagliga besvikelser. Huvudpersonen tränar den bisarra sporten voltige (showgymnastik på hästrygg) men Aschan undanber sig actionsekvenser eller tjejdrömskt metafysiska möten mellan människor och djur. Det är de mänskliga flockarnas hierarkier som porträtteras, blick för blick.

I sin egen genre är »Det är aldrig för sent, Larry Crowne« nog välspelad och kompetent genomförd. Hanks gör själv titelrollen som en medelålders, frånskild, arbetslös, lågutbildad man med ett all­deles för dyrt lån på en alldeles för stor villa. Han byter ut sin monsterbil mot en scooter och börjar om på öppna universitetet, där han studerar det kapitalistiska systemets grunder och går en vältalighetskurs hos en lätt försupen Julia Roberts. På scooter­parkeringen träffar Larry en flock hipsterkids med fötterna på jorden och hjärtat på rätta stället. De stylar om Larry, som genom sitt nyfunna jag också inspirerar sin skolfröken till befrielse.

Jag vet att det låter som att jag avslöjar handlingen men det är svårt att låta bli i en film vars avslutningsbild är tryckt på affischen. Det intressanta med »Larry Crowne« är i stället att dess fullständigt förutsägbara handling döljer med Hollywood-mått nästan revolutionära värderingar. Hanks skrev sitt manus med Nia Vardalos (»Mitt stora feta grekiska bröllop«). En strukturell analys vore för mycket att begära, men även om de målar fluff har de åtminstone oron för finanskrisen, klimatet och ett politiskt splittrat USA med sig någonstans i paletten.

Protagonisterna vaknar upp i mitten av livet fullständigt styrda av konsumtionssamhällets krav. Väckarklockan må vara ekonomisk men insikten är både universell och personlig: att det inte bara är Julia och Tom utan alla vi i västerlandet som mår dåligt. Det är ett bra ämne för en romantisk komedi eftersom igenkänningsfaktorn är så hög, och för en gångs skull är det inte ens kärleken som är svaret. Larry Crowne blir förlöst genom att informera sig om sin värld och leta efter lyckan i kollektiva nu i stället för i egna hypotetiska framgångar.

»Larry­ Crowne« innehåller inte en enda gripande scen och är predikande på ett sätt som »Apflickorna«, tack vare sin subjektiva ton och komplexa psykologi, helt undviker. Men de val och grymheter Aschan beskriver kan däremot läsas som början på en bana som lätt slutar med en depression i ett villa­område.

Dessutom präglas bägge filmerna av en självklar närvaro av icke-vita karaktärer. Av att kvinnor i bägge får vara sexuella subjekt samtidigt som de är medvetna om att samhället kan fördöma dem för det. Och att tjejerna man sympatiserar med inte måste vara snälla eller ens goda. Sammanslaget tycker jag budskapet känns hoppfullt. Homo homini lupus, visst: vi människor är vargar mot varandra. Men det är heller aldrig för sent att bygga något tillsammans.