Malmö är en stad som specialiserat sig på rasism

Just som det förfärliga ekot från den Hamashyllande bilkaravanen genom Malmö studsade ner i tvärgatorna, utlyste kommunen den 9 oktober bidrag till kulturprojekt som vill belysa ”antisvart och/eller antimuslimsk rasism”. 

Ibland talar man om dålig tajming, men problemet tränger nog djupare än så, förmodligen ända in i den kommunala benmärgen.

Här sprids påståenden om en spridd och växande rasism i staden, underförstått rotad i den infött svenska befolkningen, och konferenser om fobier mot afrikaner och muslimer kompletteras med en ”antirasistisk satsning” på 20 miljoner kronor. 

Någonstans måste ett mörkt och dåligt samvete spöka, för det väcker förundran att en stad som ständigt framhåller att den rymmer 186 nationaliteter har sådana problem med just rasism. Ett värre underbetyg till dem som styr i stadshuset går knappast att finna. 

Detta är ändå integrationsprojektens huvudstad, med oräkneliga miljarder genom åren nedplöjda i olika försök att öka sysselsättningen, minska bidragsberoendet, blanda befolkningen och förstärka den kulturella identiteten – det senare inte alltid kompatibelt med strävan efter integration. Killgängen från Libanon, som hängde i city i början nittiotalet, erbjöds projektet ”Arab ´92” och på den vägen har det fortsatt. 

En fjärdedel av Malmös budget kommer från det kommunala utjämningsstödet, i år 6,3 miljarder kronor. Det är medel som lokalpolitikerna fritt förfogar över. De kan anställa lärare för pengarna eller fördela dem mellan integrationsstärkande ballonginköp och gratiskonserter. För en del av slantarna ska Malmöborna också göras medvetna om sin inneboende rasism. 

”Öppna Malmö” är samlingsrubriken på de verksamheter, som enligt kommunens hemsida vill att alla ska ”vara stolta över sin bakgrund och identitet”. Det beskrivs som en satsning ”för att lyfta frågor om diskriminering och olika former av rasism”. Under hösten har två konferenser hållits, om islamofobi och afrofobi. 

Det första begreppet används som bekant propagandistiskt av islamistiska regimer och deras apologeter, och i Sverige har det sin främste marknadsförare i religionsforskaren Mattias Gardell, som inte oväntat var huvudtalare i Malmö. På afrofobimötet hördes bland andra vithetsforskaren Tobias Hübinette och riksdagsledamoten Malcolm Momoduo Jallow (V).

Om malmöiterna inte tidigare brytt sig särskilt mycket om raser eller om gruppers olikheter ska de nu förmås att tänka på detta så ofta som möjligt.

Öppna Malmö tonar fram som en kommunal aktivistverksamhet som vill samla material till ett evigt pågående kränkthetsprojekt. Betoningen på identitet drar åt det separatistiska hållet, och det offentliga bistår gärna genom att underblåsa känslan av att malmöborna dagligen, i stort som i smått, är utsatta för missaktning och rasism.

Ändå är det inte så att grabbarna från Malmös utkanter går runt och hukar i gränderna tyngda av omgivningens rasism; på stan var det redan före den 7 oktober uppenbart vem som ägde problemformuleringsprivilegiet.

Glömd är väl oron för dem som länge levt med hot från unga män från Mellanöstern och som nu i höst fått se Hamas pogrom firas mitt i stan. Någon konferens om islamismen – som är skälet till det förhöjda terrorhotet i Sverige – planeras inte. Malmös judiska församling hade på sjuttiotalet fyra gånger så många medlemmar som i dag. Grupperna med muslimsk bakgrund utgör numera en så dominant minoritet att de också är en politisk kraft som avgör kommunalvalen.

Stadens gamle S-hövding Ilmar Reepalus efterträdare i stadshuset har försökt skaka av sig det dåliga rykte som samlats i tidningsklippen, där Reepalu mer än antydde att Malmös judar bar ansvar för israelisk politik. Men samarbetet mellan judiska församlingen och Islamakademin, med kommunens favoritimam Salahuddin Barakat och med starkt antiisraeliska inlägg på Facebook, är pausat och de som tidigare burit davidsstjärnor lägger dem i fickan.

56 procent av Malmöborna är födda utomlands eller har minst en utrikes född förälder. I grundskolan är den andelen 68 procent. Mångfald ger möjligheter, brukar det heta i den politiska liturgin. Om inte kulturblandningen fungerar här, var i Sverige ska den då göra det?

I stadshuset har man gärna pratat om ”bilden av Malmö” och irriterat sig på dem som tjatar om verkligheten. Antalet kommunala informatörer och kommunikatörer överstiger vida antalet journalister som bevakar staden.

Det de nu uppenbarligen vill förmedla är bilden av Malmö som rassestad.

***

Läs även: Danmark river getton – bör Sverige ta efter?

Läs även: Varför skjuter inte danskarna varandra?