Malmö – integrationsprojektet som nådde vägs ände

För sju år sedan skrev jag ett reportage från Malmö. Svallvågorna från flyktinginvasionen började lägga sig sedan identitetskontroller vid gränsen hade införts några månader tidigare. Ingen sov längre utanför Migrationsverket, ändå kändes det som att staden befann sig i ett tillstånd av post-traumatisk stress.

Inför avresan hade jag grävt ner mig i statistik. Den var beklämmande. Av landets 290 kommuner låg Malmö i botten inom i stort sett allt; arbetslöshet (plats 289), barnfattigdom (290), socialbidrag per invånare (289), gymnasiebehörighet efter grundskolan (281) och så vidare. Den enda tabellen där rikets tredje stad återfanns i toppen var den över mottagna statsbidrag per invånare. Ungefär en fjärdedel av kommunens budget kom från staten.

Samtidigt var det inte misären som slog mig mest, utan segregationen. Alltså skillnaderna mellan de utsatta områdena och resten av staden. För vid sidan av eländet fanns ett parallellt Malmö. Med landets bästa geografiska läge, förnämliga kommunikationer, storföretag som etablerade sig, låg arbetslöshet bland inrikes födda, ett rikt utbud av krogar, stränder, kultur och med underbara Köpenhamn inpå knuten.

I reportaget tog jag upp ett begrepp som var populärt i vänsterkretsar på nittiotalet; tvåtredjedelssamhället där två av tre lever under goda omständigheter med arbete och hyggliga inkomster, medan resten hankar sig fram på bidrag i relativ fattigdom. Malmö, konstaterade jag, "har blivit ett sådant tvåtredjedelssamhälle" och undrade om hela landet var på väg i samma riktning.

Året efter mitt besök kom Lars Åbergs bok Framtidsstaden: om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? I Veckans Fokus återbesöker Åberg staden där han har bott större delen av sitt liv. Han gör flera intressanta upptäckter. Bland annat att Socialdemokraterna – som har styrt Malmö längre än någon kan minnas – har slutat att prata om integration. I stället fokuserar de nu på att både ställa krav och att minska omsättningen på boende i de utsatta områdena. Dessa ska bli så trivsamma och trygga och skolorna där så bra att invånarna vill bo kvar, inte flytta därifrån så fort de får chansen. Integration genom segregation, kunde man kanske säga.

Låt oss hoppas att det funkar. Den gamla strategin gjorde det inte.

***

Läs även: Integration – en återvändsgränd

Läs även: I välfärds-Sverige kan man inte skylla på socioekonomin