Mamma Reinfeldt

Ett år efter att den borgerliga alliansen fick makten går det hutlöst bra för Sverige. När Konjunkturinstitutet i veckan tog tempen på svensk ekonomi pekade alla kurvor åt rätt håll. Ekonomin växer starkt, företagen gör rekordvinster, 200 000 nya jobb kommer ha skapats på tre år. Det ska till en nästan osannolik kollaps om inte duon Reinfeldt-Borg ska nå sitt mål att fler har fått jobb när vi går till val 2010.

Men samtidigt som det går otroligt bra för regeringen, så går det också erbarmligt dåligt – i folkopinionen. Fokus reportage visar på en Fredrik Reinfeldt som sitter på sin kammare och bekymrat läser envist dåliga opinionssiffror.

Det har talats mycket om Reinfeldts osynlighet, men som framgår av veckans reportage om honom, var det egentligen alltid en del av partisekreterare Per Schlingmans plan. Medan a-kassesänkningarna och annat obehagligt avhandlades skulle statsministern turnera i landet och tala med vanligt folk. Efter den förväntade rekylen i opinionen skulle Reinfeldt träda fram och en både folklig och regeringsduglig statsminister ställas mot en fladdrig Mona Sahlin.

Problemet är att det inte gick som planerat. Raset i opinionen blev snabbare och djupare än man kunnat föreställa sig. Reinfeldt personligen är populärare än någonsin, enligt Temo, men alliansen rasar, både i rena opinionssiffror och i förtroende på en rad nyckelområden. Oron växer för att det inte ska hinna vända i tid.

Regeringens mystiska motgångar har förklarats med allt från ministerskandaler till sjabbel med a-kasseavgiften. Den sämsta förklaringen hittills lanseras i detta nummer av Reinfeldt själv; att han skulle mobbas av media. Aldrig någonsin har pressen gullat så intensivt med en borgerlig statsminister som med Fredrik Reinfeldt.

Förklaringen ligger sannolikt någon annanstans. I amerikansk politik brukar det ganska fördomsfullt och sexistiskt talas om »the mummy party« och »the daddy party«, »mammapartiet« och »pappapartiet«.

»Mammapartiet« står för det omhändertagande , mjuka i politiken. De som är bra på att fördela pengar, och har trovärdighet om vård, skola och omsorg. »Mammapartiet« brukar vinna i högkonjunktur och fredstid. I USA är det traditionellt demokraterna. »Pappapartiet« däremot är de som har förtroende att sköta säkerhetspolitik, säga obekväma sanningar, krishantera och hålla hårt i pengarna. »Pappapartiet« vinner i tider av oro, krig och kris. I USA är det republikanerna.

Enligt den modellen beror socialdemokraternas sekellånga succé i Sverige på att det är det oslagbara »mammapartiet«. Endast i tider av djupaste ekonomisk kris får »pappa«, de borgerliga, chansen.

Det geniala bakom Reinfeldts valseger var att han ställd mot den bufflige paternalistiske Persson för ett kort tag lyckades göra moderaterna till lika mycket »mammaparti« som socialdemokraterna själva. Moderaterna vann inte på ett stort reformprogram för Sverige, utan på att man skulle bli bättre än Persson på att fördela pengarna i högkonjunktur, mer till dem som jobbade, mindre till bidragstagarna, nationalekonomiskt sunt, men framför allt valtaktiskt framgångsrikt.

Men när det nya »mammapartiet« nu gör skattesänkningar på kapital och andra »hårda« reformer hänger svenska folket inte med. Reinfeldts svar har hittills varit att backa och återknyta till mjukisrollen, att lova att alla »ska få en tusenlapp mer i plånboken« genom skattesänkningar.
Reinfeldts räddning kan möjligtvis vara att socialdemokraternas strategi också saboteras av högkonjunkturen, inte förmår röra sig mot mitten och presentera realistiska, genomräknade budgetförslag. Men mycket litet talar för att Sahlin är så oklok.

Sanningen är att det inte finns några genvägar längre. Ska Reinfeldt kunna vinna 2010 måste han förklara vad väljarna ska med borgerligheten till. Och då måste man tala om krisen bakom högkonjunkturen. Om varför det trots reformerna och högkonjunktur fortfarande finns över en halv miljon utanför arbetsmarknaden. Varför arbetslöshet och hopplöshet fortfarande drabbar nyanlända flyktingar. Varför svenskt näringsliv (enligt OECD) förnyas långsammare än nästan alla andra västländers, varför det är gamla företag i gamla branscher som anställer. Att det runt hörnet kan komma både flaskhalsar och överhettning. Varför högkonjunkturen är vår korta respit för att börja reformera arbetsmarknad, lönebildning och beskattning av nyföretagande.

Men för det krävs det en statsminister som vågar stå för obekväma åsikter och gå mot strömmen.

***

FÖR ÖVRIGT tycks det äntligen vara dags att avskaffa värnplikten. I sina kommittédirektiv pekar regeringen med hela handen mot en yrkesarmé.
Det brukar heta att värnplikten är demokratisk eftersom alla, hög som låg, får bära grönkläder. Men dessa »alla« består nu bara av några tusen frivilliga unga män, övervakade av dubbelt så många officerare.