Mammas eller pappas kakburk?
Dina föräldrar hatar varandra. Du måste välja hos vem av dem du vill bo de kommande åren. Pappa är vräkig, effektsökande, dumdryg och ibland farlig. Mamma är tjurig, tillknäppt, tjatig och ofta skenhelig.
Hos pappa är det högt i tak och alla får äta hur mycket godis de vill. Hos mamma är det locket på, även till kakburken.
Om du trots allt väljer mamma beror det nog på att du har småsyskon du månar om, svagare individer som du vill skydda från kaos och godtycke. Men om du är ett ensambarn, en femtonårig grabb, säg … Det lär hända så mycket mer hos pappa. Det blir fler fester, fler skratt – fler katastrofer, javisst, men också mer av den särskilda värme som bara kan alstras i tvättäkta dysfunktionalitet.
Någonstans i djupet av sin omognad vet de manliga vita väljarna att Trump är fel. Det spelar ingen roll. För dem vore det lika otänkbart att gå och rösta på Clinton som det vore för en kvinna att gå och rösta på den misogyne körskoleläraren som njöt av att plåga henne, som aldrig försatt ett tillfälle att hamra in budskapet att flickor inte har bakom ratten att göra.
Detta är nämligen vådan av att göra könet till valfråga: folk slår bakut. De går tillbaka till uppväxten, de minns all möjlig tänkbar skit; de börjar frossa i avsky mot de värsta avarterna av det motsatta könets auktoritetsfigurer. I mitt personliga fall handlar det om snarstuckna studierektorer; i någon annans kan det vara gubbsjuka gymnastiklärare eller likgiltiga läkare. Det finns ingen möjlighet att betrakta det urspårade amerikanska presidentvalet utan att se dessa stereotyper åter ta mänsklig gestalt. Och det gör stereotyper även av oss själva.
Jag hör aldrig amerikanska vänner säga något gott om respektive kandidat, bara spy galla över den de inte tänker ge sin röst. »Gud vad jag hatar honom, han får inte vinna, det bara går inte«, respektive »Jag skulle hellre dö än rösta på den kvinnan, hon har aldrig sagt ett sant ord i hela sitt liv.« Att komma dragande med nyansering i en sådan diskussion gör bara de hatiska konvulsionerna värre.
Är majoriteten av de amerikanska väljarna en femtonårig nihilistisk slyngel eller en ansvarskännande sjuttonårig storasyster? Det återstår att se.
