Man fördömer provokationer mot islam men hyllar provokationer mot kristna
Ulf Kristersson hyllar konstnären bakom Ecce Homo men kritiserar provokationer mot islam. Det är inte lätt att få ihop den logiken.
Toppbild: TT
När fotografen Elisabeth Ohlson Wallins utställning Ecce Homo, som tolkade olika bibliska sekvenser, invigdes under Europride i Stockholm år 1998 väckte den starka känslor. De 12 fotografierna, som var kopplade till olika bibelcitat, gestaltades med hjälp av homosexuella och transsexuella modeller och miljöer. En del kristna frikyrkliga och ortodoxa grupper uttryckte kritik, däribland 14 frikyrkliga pastorer, bland annat för att Jesus sexualiserades och framställdes som homosexuell.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Dåvarande ärkebiskopen KG Hammar och domprosten Tuulikki Koivunen Bylunde ville stoppa delar av utställningen när den skulle visas i Uppsala Domkyrka. Fotografen hotade med att i media berätta om censuren, varpå de gav med sig. Tord Harlin, dåvarande biskop i Uppsala stift, ska ha sagt att ”i bästa fall är det dålig teologi, i värsta fall är det hädelse”.
Vid visningen i Uppsala domkyrka bombhotades kyrkan och polisbevakning kallades in. Domprosten fick motta en rad negativa brev, varav ett innehöll ett mordhot, liksom anmälningar som inte åtföljdes av någon åtgärd från domkapitlet. De tre visningarna gick lugnt till och lockade många besökare.
När utställningen senare visades i Norrköping bombhotades museet och en större demonstration anordnades med deltagare från främst den syrisk-ortodoxa församlingen. Vid detta tillfälle kastades det sten på Ohlson Wallin. Visningar har också vid ett flertal tillfällen utsatts för attentat, då man lyckats förstöra ett eller flera av fotografierna. Konstnären har under åren mord- och bombhotats, liksom fått motta hatbrev.
Borde Ecce Homo aldrig ha få visats? Borde den ens ha gjorts? Vilka hade reaktionerna varit om bilderna i stället hade skildrat profeten Muhammed som homosexuell omgiven av transvestiter?
Nu, mot bakgrund av diskussionen om koranbränningarna, säger konstnären att hon hade ”velat se kulturministern garantera att den konstnärliga friheten var ohotad”. Därtill ställer Ohlson Wallin den relevanta frågan som regeringen hittills duckat: ”Om jag gör en utställning som väntas skapa oordning, och där museet behöver sätta in väktare – hur kommer det att bedömas? (…) Står vi inte upp nu, då backar vi, steg för steg.”
Också forskaren Heini í Skorini, som specialiserat sig på frågor kring blasfemi och yttrandefrihet vid Färöarnas universitet, menar att om den danska och svenska regeringen genomför lagändringar i syfte att få stopp på koranbränningarna finns risk att nya krav på inskränkningar kommer. ”Det har under lång tid varit en uttalad ambition hos de tongivande staterna i OIC om att få till en global lag mot religionskränkningar”, enligt honom.
Efter att statministern hade gästat TV4 nyligen skrev han på Facebook att han under sin medverkan talat om det allvarliga som sker “som säkerhetshot och förolämpningar, men också om glädjefyllda saker som gårdagens Pridemottagning på Sagerska och dagens parad”. Men också att han, väl på plats, hade träffat två av sina favoritkonstnärer: dels artisten och låtskrivaren Felicia Takman, dels fotografen Elisabeth Ohlson Wallin, vars verk pryder flera av hans väggar.
Det är inte helt enkelt att få ihop logiken; fotografierna ansågs av en del kristna som mycket kränkande, rentav som en hädelse. Frågan som infinner sig är varför man fördömer provokationer mot islam, men hyllar provokationer mot kristna? Det avgörande tycks inte vara provokationen i sig, eller ens den subjektiva upplevelsen av kränkningen. Det avgörande är i stället hur stort säkerhetshot man utgör, hur mycket rädsla ens reaktioner kan skapa. Insikten om detta är det riktigt farliga i den debatt som nu rasar.
***
