Man kan väl ändra sig. Men det är bra om man kan förklara varför. Det skulle vara mycket lättare att vårda sin vördnad för demokratin, om man bara slapp valen.

William Hogarth satte penseln på den ömma punkten redan 1755 med »The Humours of an Election«, fyra oljemålningar med fylla, röstköp, dubbelvikta principer och fusk.

Googla. Vi har inte utrymme för en hel vägg oljor i den här tidningen.

Hogarths cyniska hållning till val bottnade inte i folkförakt, men han var ingen folkromantiker heller. Han insåg att alla som söker makt bör rannsakas dagligen, för säkerhets skull. Och att valrörelser har en beklaglig tendens att förvandla hårda kärnor av övertygelse till dallrig gelé. Även en idealistisk politiker behöver röster för att kunna uträtta något. Röster får man genom att vinna folks gillande. Popularitetstävlingar är inte karaktärsdanande. Det gäller både de tävlande och publiken. Därav »Humours of an Election«.

Man skulle å andra sidan kunna säga – kanske skulle även Hogarth ha gjort det – att det är just den där motsättningen mellan ideal och praktik som ger demokratin dess vitalitet och särdrag. Att själva poängen med demokratin är att den inte är ädel och ren, utan vardaglig, solkig och, i bokstavlig mening, vulgär.

Det man kan passa på att fundera på under ett valår är hur aktuell Hogarth fortfarande är, drygt 250 år senare.

En osmält idé om demokrati som blir allt vanligare, är att politiker är ett slags kypare som ska ta folkets beställningar och sedan rappt servera det som önskas. I sin yttersta form gör den här idén processen kort med kypare och kök helt och hållet. Bättre att laga maten själv: alla ska sitta hemma med mentometerknappar och rösta direkt om ditt och datt.

Tanken finns, i varierande radikalitet, både till vänster och höger. En stor del av dem som kallas populister finns här, åtminstone retoriskt, liksom folkomröstningsentusiaster. En magisk uppfattning om folkviljan växer lätt fram. Den blir inte bara ett sätt att slita konflikter och skapa legitimitet för att styra landet, utan en ersättning för fakta. Ett exempel: när det i förra veckan påtalades att det finns en betydande risk för att en brexit utan ett tullavtal med EU leder till förlorade brittiska jobb, var motargumentet från konservativa brexitanhängare att folket hade röstat mot sådana beskrivningar. Det är inte långt ifrån den demokratisyn som fanns i det östtyska parlamentet, där miljöproblem kunde lösas genom att en majoritet beslutade att problemen inte fanns.

Att den typen av absurditeter passerar är ett tecken på att vi har rätt dimmiga begrepp om vad vi egentligen menar med demokrati. Och dimman sprider sig.

Det är bra att politiker ändrar sig, om de övertygas om att de haft fel. Men det är ett problem när det inte går att begripa hur förändringen gått till. En förändring som inte tycks följa någon tankelinje, eller sammanhängande övertygelse, är obehaglig. Den antyder att den som ändrar sig bara är anpasslig. Vad gäller i morgon?

Det är detta som sticker i mångas ögon det här valåret. Moderaterna gjorde helt om, i bland annat migrationspolitiken och försvarspolitiken. De klarar det hyfsat genom att beskriva Fredrik Reinfeldt som en parentes, om än den mest lyckade parentesen i partiets historia. Nu vänder Socialdemokraterna och brer på extra tjockt med antimigrationsretorik. De har svårare att inte framstå som inställsamma och nervösa kappvändare. Det har att göra med den dimmiga demokratisynen.

Problemet för Socialdemokraterna är inte åsiktsbytet, utan att bytet främst sker därför att partiledningen uppfattat att folket, i form av manliga LO-medlemmar, beställt något annat. De agerar kypare, inte ledare. De lyckas inte övertyga om att de faktiskt, på riktigt, förstått att det finns ett problem i sak här. De bekräftar snarare motsatsen gång på gång. Det var det som fick hånskratten att falla när Stefan Löfven i partiledardebatten förra söndagen försökte få våldtäkter att handla om LAS. Det går inte att se någon tankelinje, ingen sammanhängande övertygelse. Då återstår bara förklaringen att de anpassat sig på ytan, bytt språk och identitet, i syfte att vinna röster.

Och vad återstår egentligen då?

Jo, »The Humours of an Election«. <