Man känner en viss ömhet för karln
Efter att ha sett Karin af Klintbergs Kungen och jag tycker jag så synd om denna till synes ensamma gosseman som ”biter ihop” och ”blickar framåt”.
Toppbild: TT
Ursäkta, men här måste skrivas ”jag” flera gånger. Men så är detta inte en litteraturrecension eller kulturartikel utan mer ett kåseri. Ett kungakåseri av en gammal kåsös som nyss såg SVT:s Kungen och jag och kom att tänka på kungen och mig.
Första gången jag mötte Hans Majestät Konungen var jag fyra eller fem år. Min familj bodde på rivningskontrakt i en omodern våning på Karlavägen 45 i Stockholm. Över oss fanns Joen Lagerberg: diplomat och hovman, adoptivfar till Madeleine Gustafsson. Min mamma och pappa, varken rojalister eller republikaner, hade hört att Gustaf VI Adolf och den enligt morsan vackra drottning Louise skulle besöka Lagerberg.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Föräldrarna lärde mig hovnigning och gav mig en röd tulpan innan de föste ut mig i trapphuset. Med dörren på glänt gömde de sig fnissande bakom draperiet innanför. Kungligheterna kom, nigning företogs, blomma överlämnades. Jag glodde på drottningen och tyckte att hon såg uråldrigt ful ut. Fast hon var ju dösnygg. (Långt senare skulle jag ha en hastig flirt med Madeleines son Joen, men det hör väl inte hit.)
Och 1976, när Carl XVI Gustaf gifte sig med Silvia Sommerlath, släpade mamma och jag lätt skamsna ut skärgårdshusets lilla svartvita tv i solen och besåg spektaklet hur suddigt som helst. Det sagolika lämnar aldrig fantasin, även om jag som nioåring på Gärdesskolan svarade nej på näraliggande Sveriges Radios fråga om jag skulle vilja bli prinsessa.
Ännu senare jobbade jag på den alternativa tidskriften 2nionio eller om den hade hunnit bli 3nionio. Jag skrev till hovet och frågade om jag fick intervjua kronprinsessan Victoria om demokrati. Fick ett vackert utformat nejsvar, som jag tyvärr bara har hittat hälften av i gömmorna. Rev jag sönder det i vredesmod, min dummer?
Så 00-tal, tror att Magnus Uggla uppträdde i Borgholms slottsruin, befann jag mig på Hotell Borgholms flotta restaurang då kungaparet plötsligt gjorde entré. Hjälp, så pinsamt. Men jag är Expressenjournalist, tänkte jag och approcherade de två så artigt som möjligt men utan att niga, möjligen niandes. En pratstund? Kom icke på fråga. Tröstades av den ämabla Uggla på promenad i Borgholm nästa dag. Han följde med till kyrkogården där delar av min släkt är begravda.
Vidare i årtiondena: ser eller hör Carl XVI Gustaf på tv säga ”njäe”, ”nu vänder vi ett blad” och ”stekta sparvar” och grips av en viss ömhet för karln. Och nu för bara några år sedan – jag tappar räkningen ju äldre jag blir – blev jag bekant med slottsfogden och tidigare stadsarkitekten Leo Eriksson i Borgholm. Han vet mer än jag om vad mina förfäder och- mödrar hade för sig i staden när det begav sig. Leo berömde vår majestät. Om han visade en ritning på någon liten om- eller nybyggnad å den konungsliga marken såg kungen det omedelbart i tre dimensioner, något som arkitekten själv sa sig inte kunna. Dessutom är han en rackare som ”grovis”: någon som kan hantera hammare och spik varhelst ett staket eller något annat går sönder.
Väl medveten om att det finns skuggor i det förflutna hos både drottning och kung. Men i vilken släkt eller familj finns inte det? Och med vilken lika ferma som diskreta protest mot Nobelstiftelsens nyliga klavertramp har inte hovet uppträtt!
Efter att ha sett Karin af Klintbergs Kungen och jag tycker jag så synd om denna till synes ensamma gosseman som ”biter ihop” och ”blickar framåt”. Ett ömkande gränsande till respekt.
Lustigt nog skymtade jag i ungdomen prinsessan Christina när jag bodde på Öregrundsgatan 7, ty där bodde Tosse Magnusson. Och på Södermalm där Nils Emil Ahlin, senare medaljerad av hovstaten, drev krog såg jag de månne muntraste av kungligheterna. Prins Bertil och Lilian lunchade ofta där, gärna med en drajja före den sotade strömmingen. Ryktena om att Lilian ibland snattade på NK gör sagorna ännu sötare. Så leve monarkin och vaktparaden, heja och hurra! Och läs för allan del Susanna Popovas rörande intervju med Carl XVI i denna tidning. Jag är avundsjuk på henne, men alls inte missunnsam.
***
Läs även: Är kungen rojalist eller republikan?
