Man lär sig med åren.

I trakterna där jag växte upp fanns en kiosk och vägkrog. På den stora skylten utanför stod »Öppet«. Ändå var det för det mesta stängt. Jag lärde mig att betrakta det där tryckta påståendet som ett slags högre, metafysisk sanning. En dekonstruktiv normkritik i vardagen.

Kanske gäller detsamma för Göteborgs stads nya handlingsplan mot hedersrelaterat våld och förtryck. Man kunde läsa om den på debattsidan i Göteborgs-Posten i veckan. Tre personer ur det nya partiet Demokraterna menar att »handlingsplanen« helt saknar en plan för handling:

»I handlingsplanens första version kunde man läsa att hedersförtryckets kontrollmekanismer ›kan även fungera som ett alternativt välfärdssystem‹ och hederskulturen beskrevs som ›en inneslutenhet som ersätter det omgivande samhällets skyddsnät‹.«

En undersökning bland ungdomar viftas i handlingsplanen bort med att »endast 30 procent av pojkarna tycker att den svenska lagen som förbjuder könsstympning är jättedålig/ganska dålig«.

»Endast«?

Det finns en förklaring. Kommunfullmäktige gav order om att planen skulle ha »intersektionellt och normkritiskt perspektiv«. Alltså: en plan som föreskriver handling för att hävda en uppsättning lagar och normer som omfattas av majoritetssamhället, genom att ifrågasätta normerna och de strukturer och maktordningar som upprätthåller normerna.

I vulgärare kretsar än de som Fokus läsare befolkar, skulle frågan infinna sig: Får man vara hur dum som helst i kommunala sammanhang? Svaret är förstås ja. Men själva arten av dumhet är valfri och därför av visst intresse.

Det är inget särskilt med Göteborgs universitet. Just därför behöver vi inte gå över Göta älv efter vatten, eller efter den typ av idéer som Göteborgs stads »handlingsplan« ger uttryck för. Och ett snabbt litet nedslag på institutionen för kulturvetenskaper på Göteborgs universitet ger en fin bukett exempel:

»VitKrit är ett seminarium för dekolonialitet inom humaniora och konst, vars övergripande syfte är att utgöra ett forum för humanvetenskaplig och konstnärlig forskning vid Göteborgs universitet som sätter dekolonialitet i fokus för sitt kunskapsintresse.«

Institutionen för svenska språket, som av citatet ovan att döma har mycket kvar att göra bland kollegorna, bjuder på den här lilla godbiten, givetvis på engelska:

»The power of biomedicine to shape language, and thus knowledge, about intersex bodies while ignoring the subjective embodied experience of intersex people themselves will be explored, as will ways we can resist biomedical ›regimes of the normal‹ through new approaches to language use. Finally, the presentation will address the question, ›Are doctors ’us’?‹ as part of this social justice effort.«

Eller varför inte denna oöversättliga presentation av en föreläsning i veckan av en ny gästdoktorand på institutionen för svenska språket:

»Fluid Desires and Bodily Fluids examines the ›intimate-spectacular performances‹ put on WhatsApp groups intended for subjects who perform themselves as barebackers, ie, unprotected sex practitioners. In ethnographing the sharing of self-pornographic images and the discursive descriptions and evaluations of their bodies unrolled in the group, I intend to unveil the contours of ›affective practices‹ (Wheterell, 2012) and their potentiality for semiotic resistance, meaning reappropriation and resignification of heterocapitalist morality, through the analysis of the performance of three body parts: anus, penis, and semen. The multimodal data includes pictures, descriptions, and comments.«

Universitet har alltid varit arenor för självförverkligande. Förr gav de unga människor från enklare omständigheter en möjlighet att klättra, genom att ta till sig västerlandets kunskaps- och kulturarv. Nu ger de en möjlighet för radikal medelklass att klättra genom att plocka sönder stegen som deras föräldrar och farföräldrar använde.

Visst är det trist att beskåda hur akademin begår ett klichédrivet ritualsjälvmord, men det är antagligen oundvikligt. Västerlandet överlever – möjligen – det också. Däremot är det, som de tre demokraterna påpekar, tråkigt när 12-åringar som rövas bort som barnbrudar, via ängsliga kommunpolitiker, blir offer för de intellektuella pajasarna. Till och med heterokapitalismen är nog att föredra framför den intersektionella normkritiken, om man är offer för hedersvåld.