Man måste ändå beundra miljöpartister för att de röstar ideologiskt
Har partiledarna blivit viktigare än sina partier? Det finns mycket som talar för det, skriver Markus Kallifatides. Men det förklarar inte allt.
Toppbild: TT
Partiledare är inte viktigare än sina partier. I Sverige är det alltjämt så att partiernas verklighetsbeskrivningar, program, ståndpunkter i viktiga frågor, löften och så vidare är viktigare än vad väljare tycker om de enskilda partiledarna. Men det finns en risk att partiledarna springer om partierna i betydelse.
När demokratiforskarna sammanställer resultaten från decennier av vallokalundersökningar är mönstret tydligt. Partiledarens popularitet har ökat i betydelse för hur väljare röstar i svenska allmänna val. Betydelsen är inte lika stor för alla partier och inte för alla partiledare, men det övergripande mönstret framstår som tydligt och klart. Inte någon enskild observation alltså, utan en trend. Trenden i Sverige följer också, enligt forskarna, ett internationellt vanligt förekommande och dokumenterat mönster.
Under vinjetten En halv grek & en turk turas Thomas Gür och Markus Kallifatides om att besvara en aktuell frågeställning.
I vår närhistoria har både Alf Svensson och Fredrik Reinfeldt fungerat som röstmagneter för sitt parti. Väljare har lämnat ett parti till förmån för ett annat, i alla fall till del på grund av partiledaren i fråga. Den hittills största uppmätta effekten gällde SD:s Jimmie Åkesson i valet 2022. Nästan hälften av partiets väljare uppgav att partiledaren hade stor betydelse för valet av parti. En bit efter, men på hög nivå, kom Magdalena Andersson, Socialdemokraterna. Närmast hopplöst akterseglade är miljöpartiets språkrör. De är inte alls viktiga för att locka väljare till sitt parti.
I demokratiforskarnas – och min – värld är allt detta först och främst lite smickrande för dem som röstar på Miljöpartiet. De tycks rösta efter ideologisk eller sakpolitisk övertygelse och fäster inte så stor vikt vid enskild person. Samtidigt är det så klart en utmaning om det nu är så att många andra fäster stor vikt vid just enskilda partiledare och vad man tycker om dem.
Men vad är det då väljaren ser i partiledaren? Det får vi snarare spekulera kring. De mest dramatiska frågorna under valåret 2022 var frågor om lag och ordning, invandring, den egna plånboken, skatter, energi och kärnkraft. Det var kring de frågorna som flest så kallade blockbytare fanns. En hypotes som ter sig rimligt grundad är att Jimmie Åkessons personliga popularitet sammanhänger med rollen som bärare av budskap kring just ovannämnda frågor, i synnerhet i gruppen yngre män. Den samtidigt mycket populära Magdalena Andersson lockade något färre blockbytare.
För min del har jag lätt att förstå ilska över otrygghet på arbetsmarknaden, grov kriminalitet, oro för den egna ekonomin och plötsligt högre energipriser. Men jag menar att det är helt missriktat att vända sig till SD och Tidökvartetten för att finna vettiga lösningar på de underliggande problemen. Ännu mer missriktat är det att inte sätta skolan, vården, omsorgen, bostäderna och infrastrukturen högst upp på dagordningen. Att någon tror mer på Jimmie än på Magdalena tror jag har lite med just de två att göra och mycket med samhälleliga maktförhållanden. Kampen mellan partierna, rörelserna och de intressen de företräder, är alltjämt det som formar samhällsutvecklingen.
I den kampen har den politiska högern, i kraft av stora resurser och stark organisering, skaffat sig ett övertag. Den politiska vänstern behöver stärka sina resurser och sin organisering. När vi till vänster har lyckats väl röstar få på någon som ställer sig vid en pump och lovar tio kronor lägre pris för alla. När vi har lyckats väl ställs i stället frågan: ”varför då? Det är ju smartare att se till att folk som måste tanka ofta har råd med det! Som Magdalena vill.”
Markus Kallifatides är riksdagsledamot (S), docent i ekonomi och ordförande i Reformisterna.
Här kan du läsa Thomas Gürs svar på samma frågeställning.
***
