Man måste bli biten sönder och samman för att bli trodd

Jag var ute och sprang i en skog. Det var i skymningstimman. Skuggor föll. Stora ljud. Ljud som förstorades.  

Jag klappade lite grann i händerna där jag sprang. Det hade jag i tidningen läst att man gärna skall göra, för att man av skogens mest potenta djur inte ska bli behandlad som en inkräktare på en hustomt i Florida.  

Och se, naturligtvis. En mörk skugga bröt fram ur den täta växtligheten. Den sprang ut rakt över stigen framför mig, någon meter bort. Det brakade och det knakade som fan. Det handlade om en energi och en massa som var enorm och rätt chockerande att beskåda på nära håll.  

Jag måste skriva energi och massa, ja, för i ärlighetens namn fick jag ingen riktigt tydlig bild av djuret. Men jag såg att det på alla fyra var högt som en större cykel och mörkbrunt och, ja, väldigt stort. Varpå det märkliga snart inträffade att ingen trodde att jag varit nära att bli översprungen av en björn.  

Det talades i stället lite spefullt om stora hundar och älgar. Det talades om vildsvin och mård. Ja, man måste tydligen bli biten sönder och samman som den olycksalige jägaren i Ljusdal häromsistens, för att riktigt bli tagen på allvar efter en sån upplevelse i skogen.  

Björnar är farligare för oss människor än vargar. I de italienska alperna massakrerades en joggare till döds nu i april. Också hos oss kan man nu på förhösten läsa om björnangrepp både till höger och till vänster. Ibland blir det lite tragikomiskt. I finska Sotkamo var det i slutet av augusti en björn som rev en man. När de övriga i jaktlaget hann fram lyckades någon genast sätta en kula i benet på den rivne mannen.   

Björn har det alltid funnits gott om i finska skogar, men nu blir vargarna allt fler. Och de befinner sig i rörelse. De rör sig från östra Finland till kustområdena i väster. Som räddes de Putin också de. Och det mediala dramat följer förstås vargen vart den än går. 

I en tidning på västkusten visades nyligen en bild på en jakttränad tax som blivit uppäten av en varg. Bara de blodiga frambenen och huvudet fanns kvar. Det var som en episod ur Gudfadern i österbottnisk remake. Vilket fick mig att tänka på vargarna som skogens egen maffia – skygga, revirfokuserade och familjefixerade.  

Vargtätheten i Finland och Sverige bleknar i jämförelse med delstaten Brandenburg i norra Tyskland. Där räknar man med en vargpopulation på cirka 600 exemplar. Det betyder att det finns nästan lika många vargar där som i Norge, Sverige och Finland sammanräknat. Och då är Brandenburg till ytan ofantligt mycket mindre än de tre nordiska länderna. 

I Landkreis Potsdam-Mittelmark finns Tysklands högsta vargtäthet. Det är, så att säga, alldeles i utkanten av Berlin. I just dessa trakter kan man dock inte göra skillnad på vildsvin och lejon, något som bevisades nu i somras.   

Brandenburg låg för övrigt en gång i DDR. Där sköts vargar till döds utan pardon. Det fanns därmed inget vargproblem i Östtyskland. Vargjägare premierades med en utmärkelse och med en betydande pengasumma. Dagens tyska myt säger att vargarna i framför allt de norra och de östra av landet är en produkt av återföreningen. Vilket är ett påstående som är precis lika korkat som det låter.  

Ropen på en årlig avskjutning av vargar växer nu i Tyskland. Det sker samtidigt som EU-kommissionen verkar planera en snabb uppluckring av vargskyddet i Europa. Är allt detta en tillfällighet? Knappast. Kommissionens tyska ordförande Ursula von der Leyen hade en ponny som hette Dolly. Den dödades av varg i närheten av Hannover för ganska exakt ett år sedan.  

Men, okej, jag skulle ju skriva om björnen på stigen framför mig. Lite senare fick jag förstås veta att ett långt så kallat viltstråk löper precis där björnen kom utrusande. Tack för det. Nästa sommar springer jag därför en annan rutt och ger verkligen fan i att klappa i händerna. Väck ej den björn som sover, eller hur det nu bäst ska formuleras.  

***

Läs även: Försök inte vara bästis med djur – de försöker bara äta upp dig

Läs även: Lycka till med att id-märka alla katter