Män som älskar slagsmål

Förra söndagen var det upplopp i Solna. Nio personer greps för brott, varav fem för våldsamt upplopp. Det brann. Men inte en enda debattör har kommit med socioekonomiska förklaringar till att de gripna männen mellan 24 och 40 år betedde sig illa. Det handlade nämligen om fotboll, om finalen i Svenska Cupen mellan IFK Göteborg och Djurgården. (Matchen på Friends Arena arrangerades av Svenska Fotbollförbundet som vanskötte säkerhetsarbetet, det är sådant klubbar får böta för – men SvFF kan ju inte böta till sig själv.)

Idrottshuliganer är hyfsat kartlagda. Män med tidigare domar för narkotika och misshandel är överrepresenterade, men inte i majoritet. Visst finns där arbetslösa i skaran, men också familjefäder med bra jobb, universitetsstudenter på hög nivå och företagare.

Det är något att ha i minnet när de socioekonomiska förklaringarna till upploppen i Husby och annorstädes är fler än bilvraken efter bränderna. I förra numret av Fokus sa till exempel professorn i kulturgeografi, Per-Olof Hallin, att »upploppen sker inte i områden där människor har det bättre ställt«. Och det är ju sant på det viset att våldsamma män från högre skikt väljer att slåss och ställa till elände på andra ställen än där de bor. Och ordvalen när huliganerna talar om polisen är inte mindre fientliga än när stenkastarna i Husby eller deras megafoner yttrar sig. Trots detta betraktas vanligen dessa upplopp på helt olika vis och får olika förklaringsmodeller. Men jag tror att grunden är gemensam; det handlar om män som får adrenalinkickar av att slåss och ställa till jävelskap, de letar efter tecken att tolka som provokation som sedan får rättfärdiga handlandet.

I Husby har det sagts att den utlösande faktorn, förutom socioekonomin, var att en polis en knapp vecka innan bilbrännandet började sköt ihjäl en knivbeväpnad man i hans lägenhet. När åklagaren i tisdags meddelade att polisen är misstänkt för vållande till annans död kom genast kommentarerna som halvt urskuldade upploppen. »Förortsungdomarna hade rätt. Polis misstänkt för dödsskjutningen i #Husby«, twittrade journalisten Kurdo Baksi.

Men saken torde ha utretts även utan kravaller. Poliser utreds när det gått snett, ibland frias de med hänvisning till nödvärnssituation. Andra gånger fälls de. Tingsrätten i Stockholm dömde nyligen en polis som sköt väl många skott efter rånare, bland annat flera kulor som gick in ett gym. Han dömdes till dagsböter för framkallande av allmän fara. För två år sedan dömde Svea hovrätt en polis som brutit armen av en 19-årig kvinna sedan han gripit henne i tunnelbanan med hänvisning till biljettfusk. Han fick böta 47 000 kronor och betala 20 000 i skadestånd till offret. Bara för att ta några fall. Sedan kan man ju ifrågasätta varför somliga av de poliser som döms får behålla jobbet. Men det är en annan fråga.

Det glädjande i bedrövelsen är att invånarna i Husby, Tensta, Vivalla i Örebro och Tjärna ängar i Borlänge, där det också brann, har gått ut på kvällarna och nätterna för att förhindra vidare brott. Må de fortsätta att hålla koll på de unga pojkarna och männen, det är de som behöver övervakas – inte flickorna som sköter sig mycket bättre både i skolan och på fritiden.

Det är något för stå- och sittplatspubliken i fotboll att lära av. Älskar man sitt lag måste man sätta stopp, ha civilkurage att peka ut dem som förstör. Nog borde någon Glenn som åkt till Solna för att se IFK Göteborg vinna cupen kunna identifiera den niding som slängde en brinnande bengal på Djurgårdsklacken. Och nog borde DIF-supportrar kunna ange vilka egna våldsverkare som hoppade sönder stolar för att sedan kasta dem på motståndarfans och funktionärer.

Civilsamhället – du och jag som grannar och fotbollspublik – måste tydligt och praktiskt visa att vi inte tolererar våldsamma pojkar och mäns maktanspråk. Vi får inte låta oss bli de förskrämda människor de vill ha oss till. Varken i Husby eller på »de stora ögonblickens arena«.

För övrigt är härmed inte sagt att det offentliga gör sitt som det ska. Allra minst i Husby. Biblioteket, som Stefan Löfven trodde var nerlagt, är upprustat – men den kommunala Husbygårdsskolan har bedrövliga resultat. Skolinspektionen sa i sin granskning att lärarna har alldeles för låga förväntningar på eleverna. Av sexorna klarade bara tre fjärdedelar kravnivån i svenska, i matte 70 procent. Av niorna hade 42 procent godkänt i alla ämnen. I Vivallaskolan i Örebro var det ännu värre. Av sexorna klarade 62 procent inte matten. Och av niorna hade lika få fullständiga betyg. Här har vi alla ansvar för att protestera: vänligt, fredligt och ytterligt bestämt.