Manlig inbillningssjuka
När Nixon genomlevde sina mest beckmörka kvällar under Watergateskandalen satt han som belägrad i Vita husets biograf och såg, gång på gång, filmeposet »Patton«. Detta för att hämta styrka och inspiration, naturligtvis, eller med andra ord för att spetsa whiskyn med några rejäla centilitrar klassiskt självförhärligande. Det var uppbyggligt för denne hatade man att söka tröst hos en annan, i Nixons ögon precis lika missförstådd gigant – en som uträttat stordåd och ändå mest fått utstå världens samlade otack.
Patton var, och detta är inte oväsentligt, född tjugoåtta år före Nixon. Män dyrkar inte pojkspolingar. Tvärtom: inom ramen för en mans inbillning kan åldrandet vara något odelat positivt. Med åren kommer det mest eftersträvansvärda av allt, det som sammanfattar makt, status och pengar: auktoritet. Jag brukar inte smutsa ner tidningspapper med lafsigt könsbabbel, men ibland undrar jag om inte män tillbringar lika mycket tid med att iaktta äldre hjältar som kvinnor gör med att bevaka yngre rivaler.
Ta bara den nya Playboy-intervjun med USA:s tidigare vicepresident Dick Cheney. Han tar med ett artillerianfalls metodiska uthållighet heder och ära av president Obama – en yngre man med mindre auktoritet som, om man får tro Cheney, har låtit denna valpighet ödelägga USA:s ställning och anseende i världen. Cheney jämför dessutom Obama med George W Bush, en annan yngre man som dock hade den goda smaken att lyssna till sin mentors råd.
Detta kombinerade manlighets- och senioritetsideal blir lite intressant inför presidentvalet. Hillary Clinton är inte man, men hon är kolossalt erfaren. Hennes tänkbara republikanska motståndare är, till siste man, avsevärt yngre och mindre prövade. Det blir avgörande. Som hennes kampanjchef skulle jag placera henne tätt intill Margaret Thatcher, hon som en gång la Storbritanniens manschauvinistiska ledargarnityr för sina fötter. Det skulle också positionera Clinton som en ännu tydligare hök i säkerhetsfrågor, vilket behövs när hon ska lösgöra sig från Obamas säkerhetspolitiska gärning och presentera sig själv som alternativ. Det räcker inte att fortsätta som förut fast med stelare leenden och tamare skämt.
Fast det där är spelteori, det där är ATG Washington. Om jag fick intervjua Clinton skulle jag fråga henne hur det känns att alltid behöva kontrastera sig mot både presidenten hon var gift med och presidenten hon besegrades av. Vad gäller Dick Cheney, urtypen för min hypotes om åldrandet som mansfetisch, skulle jag i stället fråga om gamla förebilder. Kom han inte själv på svaret kunde jag hjälpa honom på traven: Gene Hackman i »Mississippi brinner«. Sur men flinande, morrande men innerst inne god gör Hackmans rollfigur till sist det som krävs för att knäcka traktens Ku Klux Klanare. Han låter tortera dem tills de skvallrar på varandra. Detta efter att han först har varit ifrågasatt och motarbetad av en yngre, regeltuggande pojkvasker till FBI-kollega. Annars vore givetvis en tänkbar kandidat Jack Nicholsons marinkårsöverste i rättegångsdramat »Ärans män«. You want me on that wall, you need me on that wall! Eller i Abu Ghraib, då.
Som ung pojke lär man sig snart att kunna rabbla hundratals förebilder. Gammal, grå och grym, så lyder det absoluta idealet och sådana var min fostrans ikoner: Obi-Wan Kenobi och Gandalf drog sina flammande svärd och segrade, till sist över döden själv. Så bibehålls inbillningen om att åldrandet stärker. Men en dag, i morgon eller om femtio år, kommer den obetalbara notan. Vad måste det inte kosta att slösa bort sitt liv på att längta framåt.
