Männen i hovrätten spelar dumma om snippan
Eller har de bara läst för mycket Foucault?
Toppbild: Instagram
Stilla, min kropp. Jag får sitta på händerna.
När fyra män vid Hovrätten för västra Sverige måste konsultera Svensk ordbok för att ta reda på vad en snippa är, bubblar incel-skämten i kroppen. Är det inte på tiden att någon godhjärtad kvinna förbarmar sig över stackarna och visar dem? De är trots allt i vuxen ålder och hälften av oss har kroppar med snippor. Någonstans längs vägen borde kunskapen bli mer praktisk och mindre teoretisk, även för jurister.
Det är förstås möjligt att de spelar dumma av högre syften. Det är trots allt en svensk juridisk tradition att varje fällande dom är ett slags misslyckande. Och varför skulle inte Svensk ordbok duga för att plantera ett tillräckligt orimligt tvivel, om alla andra möjligheter är uttömda?
Men, visst, det här med kroppar är svårt. Man har bara sin egen och det är inte alltid så upplysande. Eller upplyftande. Ju äldre man blir, desto mer cartesiansk känner man sig: själ och kropp är två helt olika substanser och inte ens tallkottkörteln – Descartes kopplingsdosa mellan ande och materia – kan riktigt förena dem. Själen släpar runt på sin allt mer undermåliga kropp. Kroppen är själens fängelse.
Såvida man inte förläst sig på Foucault och Judith Butler, förstås.
Ni har antagligen märkt att "kropp" har ersatt "människa" i särskilt progressiva kretsar. Det kan till exempel skrivas om "den process genom vilken vissa kroppar kodas som mer etniska än andra och utsätts för diskriminering", eller, aningen enklare, om att "svarta och bruna kroppar läses som hot många gånger", eller att "tjocka kroppar drabbas av diskriminering i samhället".
Det var Foucault som började. Kroppen står inte utanför historien och kulturen, predikade han. Med det besjälade han kanske inte kroppen, men han ideologiserade den, i alla fall. Kroppen hör samman med makt, menade han. Maktstrukturer manipulerar kroppar och får på så sätt makt över själen. Men kroppen är också fröet till motstånd mot makten. Och så vände han på det: "Själen är kroppens fängelse", får han det till någonstans.
Foucaults filosofi om kroppar och makt är elegantare formulerad än Lyndon B Johnsons "get them by their balls, and their hearts and minds will follow", men i grund och botten är de nära besläktade. Johnson var kanske klatschigare, men Foucault var fransk, strukturalist och postmodern. En hel generation akademiker började förstås apa efter honom.
Queerteoretikern Judith Butler var en av de första att sätta mönstret. "Bodies that matter", heter en av hennes böcker. Och nu är det här med att reducera människor till "kroppar" som ett hemligt handslag för de invigda i det progressiva sällskapet.
Det är förvirrande för oinvigda, vilket i sig antagligen en viktig lockelse bland kroppsideologerna. Oinvigda tänker ofta att kroppen borde vara oväsentlig för människor som tror att snart sagt allt bara är sociala konstruktioner. Men då har man inte begripit utgångspunkten. För de kroppsprogressiva är kroppar i första hand kulturella, inte biologiska företeelser, till och med när själen lämnat dem och de är lik. Antagligen är döden också en social konstruktion.
Själv kan jag ändå inte låta bli att associera till storspelaren och miljöfanatikern John Aspinall, som brukade tala om Londonborna som "urban biomassa". Erfarenhetsmässigt brukar helt enkelt de som betraktar människor som "kroppar" få svårt att upprätthålla respekten för mänskligt liv. Det gäller definitivt barnvåldtäktsmän, vad Hovrätten för västra Sverige än tycker. Men det gäller, trots alla teorier, antagligen postmoderna radikaler också.
