Människorna bakom ridån

Tågen gick österut, från lilla Sösdala, hela vägen in bakom järnridån. Min pappa åkte dit och såg kommunismens verklighet. Fyrtiofem år senare följer jag den svenska inrikespolitiken; kompromisserna, kovändningarna, ordlekarna, finterna – och jag tänker på hans berättelser.

I skolan fick jag lära mig om nazismens grymheter bortom all fattning. Men vår SO-lärare, som såg världen i flammande rött och röstade på vpk, lärde oss inget om alla dem som dödats av kommunistiska regimer världen över. Enligt »Kommunismens svarta bok« handlar det om runt 94 miljoner människor. En svindlande svart siffra som en del av dagens svenska debattörer och politiker väljer att förbise eller ifrågasätta.

Pappas berättelser från resorna i östblocket handlade om människorna bakom siffrorna, bortom muren, i den del av Europa som Sovjetunionen kontrollerade med järnhand.

Min farmor Celdis jobbade som telefonist på Smågriscentralen i skånska Sösdala, min farfar Arne arbetade vid järnvägen. Svenska avelssvin var bland de bästa i Europa och gick på export, också österut. Min pappa Tom, som studerade till lärare, tog sommarjobb som grisvakt på tågen. Smutsigt och tungt, men en unik möjlighet att komma in i de annars så stängda länderna. Pappa var en påläst man, han hade inga röda illusioner, men han ville se världen, förstå den. Tågen tog honom till DDR, Ungern, Tjeckoslovakien, Rumänien och Bulgarien.

Vi satt vid köksbordet i barndomshemmet och han berättade om de nattliga kontrollerna ombord på tågen. Om hur hans och de andra passagerarnas bagage öppnades, filmer revs ur kameran, presenter slets upp. Misstro, övervakning, ett system byggt för att kontrollera de egna medborgarna, få dem att ange varandra. Den som sökte friheten riskerade döden.

Men pappa pratade med alla och fick vänner överallt.

Ungern förförde och berörde honom mest. Budapests historiska, storslagna skönhet. Lika vackra var kvinnorna i brödköerna och männen som skålade med honom och bjöd på mustiga historier. Livskraften och motståndsviljan sjöd under den kvävande ytan.

Pappas nyvunne vän Gyula hade suttit i fängelse för sin regimkritik, blicken sökte ständigt efter spionerande fiender vid bardisken. I minnet spökade de som blivit kvar i fängelset, de som avrättats, de som försvunnit. Ungersk säkerhetspolis var känd för sin utstuderade sadism. Fruktan var en del av vardagen. Under Stalins sista tid fanns det tre koncentrationsläger i landet, med över 40 000 fångar.

Gyula hällde upp plommonbrännvin för att jaga minnena på flykt. Barnen och ungdomarna, fast i en värld årtionden efter västlig standard, beundrade pappas moderna kläder.

Han serverades gulasch och fyllda pannkakor, alla ville bjuda på det bästa av landet.

De visade honom svartvita foton på älskade släktingar i väst som ingen längre kunde hälsa på eller ringa till. Breven som kom hade öppnats av censuren.

Ofta gled samtalen in på revolten 1956; ungrarnas försök att trotsa övermakten. Vännen Matthias talade om hur Sovjet sänt in 2 000 stridsvagnar i landet, om de civila som sköts ihjäl på Budapests gator. Minst 2 000 ungrare dog, över 200 000 flydde till väst. Upproret slogs ner, kommunismen regerade vidare. Såren läkte aldrig, hatet var en del av livet, liksom rädslan.

Pappa lyssnade (glömde aldrig). Men när hans ungerska vänner blev kvar, inte tillåtna att resa vart de ville, kunde han ta tåget hem.

Han klev av på Sösdala station, i friheten.

Den frihet alltför många i dagens Sverige tycks ta för given.