Mänsklig blomstring på väg mot comeback

För en långtidsförkyld småbarnsmorsa i glesbygd – även en som kan titulera sig krönikör i Fokus – känns begreppet mänsklig blomstring som något av en provokation. Det är knappast heller ett ord som dominerat det offentliga samtalet på sistone – men nu tycks det vara på väg mot en comeback, inte minst i och med nyutkomna boken Eudaimonia av idéhistorikern Klas Grinell. 

Mot bakgrund av klimatförändringarna bör vi, menar Grinell, ta stöd i Aristoteles filosofi för att ompröva vår idé om det goda livet. Blomstring är ett användbart begrepp, eftersom det visar både på jordmånens, det vill säga samhällets, betydelse och på nödvändigheten av mångfald: Att blomstra kan aldrig ha samma innebörd för alla. Jag undrar om Grinell skulle betrakta min lupininvaderade trädgård som en illustration? 

Grinell tar hur som helst den skenande växthuseffekten till intäkt för att vår idé om mänsklig kultivering har problem. Men frågan är om vi som samhälle haft fel uppfattning om vad som får anden att frodas, eller om vi snarare inte haft någon uppfattning alls? Eller värre, en vag uppfattning, men inget genuint intresse? Av alla dem som på ekosystemets bekostnad byter ut sin smartphone med sina underkläder, nätshoppar konfektion och hetsäter plankstek har jag i alla fall hört få hävda att detta för dem är vägen till mänsklig fulländning. 

Sammanfattningsvis kan man nog säga att det mest livskraftiga arvet från antiken inte är betoningen av individens daning. Desto mer tycks vi ha tagit fasta på den ståndpunkt som uttrycks av Platon när han i Staten ställer människans personliga utveckling mot samhällets krav utan att tveka om prioriteringen: Även om den enskilda människan skulle finna att det var »det allra angenämaste« att få ägna sig åt lite av varje, så är statens framgång helt beroende av specialisering, det vill säga att »var och en sköter sitt«. Det är en uppfattning som i samtiden har anammats också av i övrigt hängivna individualister, exempelvis Johan Norberg, som i boken Öppen/Sluten konstaterar att forna tiders människor »förblev utfattiga för att alla var renässansmänniskor«.

Sist jag hörde talas om mänsklig blomstring var annars i det inte påfallande aristoteliska sammanhanget utveckling av artificiell intelligens. Just detta är nämligen vad framtidens intelligenta maskiner sägs kunna garantera oss, åtminstone så snart vi lyckats lista ut hur vi ska hindra dem från att ta kål på oss på kuppen. Vad det ska innebära mer exakt är sällan tydligt, annat än att vi befrias från alla sysslor som på något sätt innebär arbete eller beslutsfattande – vilket man förstås kan kalla mänsklig blomstring, om man inte föredrar att kalla det katatoni. 

I Barbara Ehrenreichs bok Att lura åldrandet läser jag om en annan version av mänsklig blomstring, nämligen det kulturella påbudet att hängivet odla både sin kropp och sin själ. Men vad ska det egentligen betyda, undrar Ehrenreich, att på detta sätt kontrollera sig själv? Vem är det i så fall som kontrollerar? Vi kan med poeten Malte Persson fråga oss vad hälsovurmaren är trogen: »Sitt unika jag eller de stora / krafter som [drar] sönder det i fogen?«

Och apropå långtidsförkyld, förresten: Ehrenreich vet också att berätta att blomstring är en försåtlig idé även på kroppslig nivå. Exempelvis kan de immunceller som jag i dag sätter mitt hopp till för att slutligen bli av med slemhostan och snuvan, i andra sammanhang vända sig mot mig för att bistå cancerceller med markservice. När jag kontemplerar detta blir jag alltmer osäker på att mänsklig blomstring någonsin kan få en tillfredsställande innebörd. Jag får nöja mig med att något blomstrar inom mig, i alla fall.