Mänskliga rättigheter ska inte formas av radikala aktivister
Anhängare av intersektionell ideologi och maktanalys är fel personer att definiera mänskliga rättigheter.
Toppbild: TT
Numera kan ordet "mänskliga rättigheter" få mig att rysa och instinktivt inta försvarsposition. Detta eftersom begreppet i stora delar har kidnappats av politiska krafter och används för att driva en ideologisk yttervänsteragenda.
För några år sedan arbetade jag som politisk sekreterare i Göteborgs kommunstyrelse för det lokala partiet Demokraterna. Mitt fokus låg främst på frågor rörande hedersrelaterat våld och förtryck, segregation och islamism. Ofta gick mina frågor genom tjänstemännen på stadshusets avdelning för mänskliga rättigheter. Och för någon som faktiskt tror på mänskliga rättigheter i linje med principen om likabehandling, framstod den avdelningen som en närmast omöjlig motpart.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Avdelningens tjänsteutlåtanden – de dokument politikerna behövde som underlag för sina beslut – var marinerade i den intersektionella läran och det var uppenbart att de anställda snarare agerade aktivister än opolitiska tjänstemän. När avdelningen på uppdrag av politikerna skulle utforma en plan för att motverka hedersförtryck blev resultatet därefter. Planen ägnade sig närmast uteslutande åt att problematisera begreppet hederskultur snarare än att konkret bemöta problemet. Hedersförtryckets omfattning och särart förminskades så till den grad att det faktiskt var svårt att förstå vad planen alls syftade till att bekämpa.
Men det fanns också mer konkreta inslag av den intersektionella läran. Planen krävde att samtliga socialsekreterare i Göteborg skulle var skyldiga att göra en "maktanalys" baserad på barnets etnicitet i fall av hedersrelaterade omhändertaganden. Socialtjänstlagen skulle plötsligt inte längre vara vägledande i några av myndigheternas mest ingripande beslut.
När jag frågade tjänstemännen hur denna maktanalys skulle genomföras och vad den skulle ställas i relation till fick jag inga begripliga svar. Inte heller kunde de förklara hur stadens socialsekreterare utifrån kravet skulle kunna förväntas fatta likvärdiga beslut. För mig var det i alla fall tydligt att likabehandlingsprincipen var satt ur spel och att det riskerade att drabba stadens mest utsatta barn. Och jag lyckades övertyga en politisk majoritet om att hedersutsatta barn skulle bli de stora förlorarna om deras utsatthet inte längre skulle beaktas utifrån verkliga förhållandena.
För när intersektionella maktanalyser möter hederskultur ritas spelplanen om. Förövarna – de som utövar hedersförtryck – framställs som offer för strukturell rasism, socioekonomiska orättvisor och andra faktorer. Samtidigt som de verkliga offren, de som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck osynliggörs.
Intersektionella teorier har dessvärre kommit att ta en allt större plats. Och teorierna som fokuserade på hur olika former av förtryck och utsatthet överlappar och påverkar individer har blivit alltmer omfattande.
De har inte bara tagit plats i universitetskurser, organisationer och aktivistiska forum utan även börjat forma delar av skolor, arbetsplatser och legat till grund för politiska beslut.
Intersektionaliteten har lett till ett överdrivet fokus på individers offerstatus, snarare än på konkreta lösningar. Många, särskilt minoritetsgrupper, uppmuntras att se sig själva som marginaliserade eller förtryckta. Vilket i sin tur riskerar att skapa en känsla av inlärd hjälplöshet där människor inte längre ser sig själva som kapabla att förändra sina liv. Intersektionella teorier bidrar i högsta grad till en ökad polarisering i samhället. Eftersom teorierna bygger på maktanalys och förtryckshierarkier, byggs det upp en vi-mot-dem-mentalitet, där samhället delas in i förtryckare och förtryckta och där en grupps framgång antas ske på en annan grupps bekostnad.
Organisationen Amnesty är ett bra exempel på vilken praktiskt betydelse tankegodset för med sig.
Amnesty var en gång en ansedd rörelse med stöd från hela den politiska skalan känd för sin konsekventa och genuina kamp för samvetsfångar. Men deras tidigare oförvitliga kamp för politiska fångar har de senare åren ersatts av en alltmer förvirrande intersektionell agenda.
På deras hemsida och sociala medier ställs mullornas brutala förtryck i Iran på samma nivå som Tidöavtalets visitationszoner – som om de vore lika allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. Intersektionalitet har förvandlat Amnesty till en rörelse där rätt och fel, ens i övertydliga fall, inte längre känns självklart. Det är därför knappast förvånande att Per Wästberg, en av grundarna till Amnestys Sverigeavdelning har lämnat organisationen.
Svenska myndigheter måste hålla sig ifrån intersektionell ideologi. Mänskliga rättigheter ska inte formas av radikala aktivister.
***
