Mänskligheten är en panikslagen myrstack
Vår tendens till flockmentalitet och kollektiv panik förklaras förmodligen bättre av zoologer än av psykologer.
Toppbild: Unsplash
Närmare femtio tusen människor hade samlats nedanför Grand Hôtel i Stockholm för att se gratiskonserten. I trängseln började människor knuffas och panik uppstod. När allt var över hade 19 personer – främst kvinnor och barn – trampats ihjäl, och ett 70-tal skadats allvarligt. Året var 1885 och händelsen skulle gå till historien som ”Kristina Nilsson-olyckan.”
Trängselolyckor fascinerar mig. Med jämna mellanrum flimrar de förbi i media. Hundrafemtio döda under ett Halloweenfirande i Seoul 2022, flera hundra vid en vattenfestival i Kambodja 2011, hundra på en nattklubb i Rhode Island i USA 2002. Diskoteksbranden på Hisingen 1998, med 63 döda och 200 skadade, var också en trängselolycka.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
För drygt ett år sedan uppstod panik i Gaza, när Israel skulle dela ut förnödenheter från lastbilar. Många dödades i kaoset. Hamas hälsoministerium skyllde sin vana trogen på illvilliga judar, men tog man sig tid att titta på drönarfilmerna, såg man människor välla fram som en myrinvasion. Panik dödar.
I MSB:s Säkerhetsguide för evenemang (2021) radas allt upp som kan skapa ett kollektivt paniktillstånd. Genom god planering, säkra lokaler och tydlig information kan man behålla lugnet.
Jag minns min första flygresa. Hela barndomen hade jag haft hemester eller bilat i Östeuropa. Nu var jag sjutton år, och på väg till Berlin på klassresa. Dittills hade jag varit ett neurotiskt barn, stressad av läxor och prov, livrädd att misslyckas. I luften, när bilarna och vägarna under mig blev allt mindre, insåg jag att ingenting spelar någon roll. Så obetydlig som världen blev under mig, lika obetydlig var jag i den. Jag återvände från Berlin som en ny, befriad människa.
Sedan dess är jag en liten myra i en stor myrstack. Jag är Woody Allen i den animerade filmen Antz, som inser min litenhet men tror på en värld bortom stacken.
Människor är djur, vi är bundna av biologiska regler och flockbeteenden. Psykologer försöker förklara vilka vi är, men jag tror att zoologerna skulle göra ett bättre arbete.
Vissa samtalsämnen sprakar i vårt myrsamhälle. Politik, religion, nationalism, invandring och etnicitet berör. Så också identitet, sexualitet, transfrågan och det biologiska könets vara eller icke vara. Alla diskussioner som bränner till och rör upp känslor bör ses på ur ett fågelperspektiv. De blir roligare då, och mer begripliga.
Jag ser på vår myrstack. Där stångar sig en blåhårig myra blodig mot väggen, frustrerad för att omgivningen inte förstår att den minsann inte är född att vara någon simpel arbetare, utan är en glittrande drottning. I en annan del av stacken uppför sig en orange myra på ett sätt som ingen känner igen. Oförutsägbarheten sprider skräck hos åskådarna. Den som finner trygghet i mönster blir skrämd när gamla hjulspår bryts.
Det världspolitiska läget oroar nu många i min omgivning. Innan Trump, Vance och Musk gav dem magknip, var det miljöförstöringen som höll dem sömnlösa. Ibland tänker jag att det kanske är fel på mig, borde jag stressa som de? Men jag har blivit immun. Det blir ju ändå som det blir, med eller utan min oro.
Människan är ett djur som har tutat i sig själv att det har fri vilja, men hur stark den viljan än är, så finns oövervinnliga krafter som ingen rår på. Särskilt när vår programmering slår om från individ- till flockläge.
På Uppsala universitet studerade ett internationellt forskarlag hur sand rör sig, och gjorde fältstudier för att förstå myrkoloniernas uppbyggnad. Målet var att lösa gåtan med trängselolyckor och att vid stora byggen kunna efterlikna insekternas infrastruktur.
Det du uppfattar som verklighet kan du inte förhålla dig rationellt till. Att svepas med i panik sker inte bara i trängseln på konserter eller i tunnelbanan. Även sociala sammanhang skördar dödsoffer. Teaterdirektören Benny Fredriksson tog sitt liv i svallvågorna efter #metoo, och alltför många avslutar sina till följd av nätmobbing, som också är ett slags trängselolyckor.
Jag vill ha mer zoologisk och matematisk forskning på våra digitala myrsamhällen, och förklaringar till hur vi faller in i flockmentalitet. Precis som man strategiskt bygger pelare som hindrar människoflöden att komma i livsfarlig rörelse, så bör även sociala medier förklaras och byggas som myrkolonier.
Var är utrymningsvägarna? När bör du avlägsna dig från den virtuella lokalen? Precis som du i en folkmassa ska ha koll på nödutgångarna, bör du på sociala medier ha en livräddande plan. Var en upplyst myra.
***
Läs även: Vi borde se över våra drömmar
Närmare femtio tusen människor hade samlats nedanför Grand Hôtel i Stockholm för att se gratiskonserten. I trängseln började människor knuffas och panik uppstod. När allt var över hade 19 personer – främst kvinnor och barn – trampats ihjäl, och ett 70-tal skadats allvarligt. Året var 1885 och händelsen skulle gå till historien som ”Kristina Nilsson-olyckan.”
Trängselolyckor fascinerar mig. Med jämna mellanrum flimrar de förbi i media. Hundrafemtio döda under ett Halloweenfirande i Seoul 2022, flera hundra vid en vattenfestival i Kambodja 2011, hundra på en nattklubb i Rhode Island i USA 2002. Diskoteksbranden på Hisingen 1998, med 63 döda och 200 skadade, var också en trängselolycka.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
För drygt ett år sedan uppstod panik i Gaza, när Israel skulle dela ut förnödenheter från lastbilar. Många dödades i kaoset. Hamas hälsoministerium skyllde sin vana trogen på illvilliga judar, men tog man sig tid att titta på drönarfilmerna, såg man människor välla fram som en myrinvasion. Panik dödar.
I MSB:s Säkerhetsguide för evenemang (2021) radas allt upp som kan skapa ett kollektivt paniktillstånd. Genom god planering, säkra lokaler och tydlig information kan man behålla lugnet.
Jag minns min första flygresa. Hela barndomen hade jag haft hemester eller bilat i Östeuropa. Nu var jag sjutton år, och på väg till Berlin på klassresa. Dittills hade jag varit ett neurotiskt barn, stressad av läxor och prov, livrädd att misslyckas. I luften, när bilarna och vägarna under mig blev allt mindre, insåg jag att ingenting spelar någon roll. Så obetydlig som världen blev under mig, lika obetydlig var jag i den. Jag återvände från Berlin som en ny, befriad människa.
Sedan dess är jag en liten myra i en stor myrstack. Jag är Woody Allen i den animerade filmen Antz, som inser min litenhet men tror på en värld bortom stacken.
Människor är djur, vi är bundna av biologiska regler och flockbeteenden. Psykologer försöker förklara vilka vi är, men jag tror att zoologerna skulle göra ett bättre arbete.
Vissa samtalsämnen sprakar i vårt myrsamhälle. Politik, religion, nationalism, invandring och etnicitet berör. Så också identitet, sexualitet, transfrågan och det biologiska könets vara eller icke vara. Alla diskussioner som bränner till och rör upp känslor bör ses på ur ett fågelperspektiv. De blir roligare då, och mer begripliga.
Jag ser på vår myrstack. Där stångar sig en blåhårig myra blodig mot väggen, frustrerad för att omgivningen inte förstår att den minsann inte är född att vara någon simpel arbetare, utan är en glittrande drottning. I en annan del av stacken uppför sig en orange myra på ett sätt som ingen känner igen. Oförutsägbarheten sprider skräck hos åskådarna. Den som finner trygghet i mönster blir skrämd när gamla hjulspår bryts.
Det världspolitiska läget oroar nu många i min omgivning. Innan Trump, Vance och Musk gav dem magknip, var det miljöförstöringen som höll dem sömnlösa. Ibland tänker jag att det kanske är fel på mig, borde jag stressa som de? Men jag har blivit immun. Det blir ju ändå som det blir, med eller utan min oro.
Människan är ett djur som har tutat i sig själv att det har fri vilja, men hur stark den viljan än är, så finns oövervinnliga krafter som ingen rår på. Särskilt när vår programmering slår om från individ- till flockläge.
På Uppsala universitet studerade ett internationellt forskarlag hur sand rör sig, och gjorde fältstudier för att förstå myrkoloniernas uppbyggnad. Målet var att lösa gåtan med trängselolyckor och att vid stora byggen kunna efterlikna insekternas infrastruktur.
Det du uppfattar som verklighet kan du inte förhålla dig rationellt till. Att svepas med i panik sker inte bara i trängseln på konserter eller i tunnelbanan. Även sociala sammanhang skördar dödsoffer. Teaterdirektören Benny Fredriksson tog sitt liv i svallvågorna efter #metoo, och alltför många avslutar sina till följd av nätmobbing, som också är ett slags trängselolyckor.
Jag vill ha mer zoologisk och matematisk forskning på våra digitala myrsamhällen, och förklaringar till hur vi faller in i flockmentalitet. Precis som man strategiskt bygger pelare som hindrar människoflöden att komma i livsfarlig rörelse, så bör även sociala medier förklaras och byggas som myrkolonier.
Var är utrymningsvägarna? När bör du avlägsna dig från den virtuella lokalen? Precis som du i en folkmassa ska ha koll på nödutgångarna, bör du på sociala medier ha en livräddande plan. Var en upplyst myra.
***
Läs även: Vi borde se över våra drömmar
