Mänskligheten blir bara dummare och dummare
Att Apple som alltid gett sken av att stå på vår sida nu hyllar, med ett slags triumferande hånleende, även de dystraste konsekvenserna av digitaliseringen, det känns som ett oerhört svek.
Toppbild: AP
”Vi har skitit i det blå skåpet.” Riktigt så sa inte Apple när de tvingades dra tillbaka sin senaste reklamfilm, men det var det de menade. På Silicon Valley-språk blev det ”Vi missade målet”. Efter massiv kritik i sociala medier, och efter att annars jämnmodiga storheter som skådespelaren Hugh Grant rasat av sig, beslöt Apple att sluta använda sig av filmen. Vad var det som hade hänt?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vi tar det från början. Apple presenterade alltså i dagarna sina nya iPads, en produkt man i åratal har försökt få professionella användare att prova på som ett alternativ till bärbara datorer. Särskilt har man då siktat in sig på allsköns ”kreatörer”, denna gräsliga beteckning på folk som ägnar sig åt foto, film, musik, text och virkning. Ibland räknas även ”kodare” in i begreppet, det vill säga programmerare på hederlig svenska. Tanken är väl inte att vi ska byta ut våra MacBooks mot iPads, utan snarare att vi ska använda paddorna som ett komplement. (Annars hade Apple laddat paddorna med Macs operativsystem, men det vägrar man, till stor allmän förtret bland de snäva massorna.)
Innan vi går in på själva reklamfilmen ska sägas att Apples produktlanseringar alltid ger upphov till missnöje. Den här gången blev det som vanligt ett väldigt liv bland dem som önskar sig mer och bättre mjukvara, snarare än vässad hårdvara. Undertecknad ingår i denna evigt vresiga skara: jag förstår inte meningen med att ständigt öka antalet hästkrafter, så att säga, i stället för att förbättra komforten och körupplevelsen. I sina senaste versioner är paddorna nu på pappret mer ”kraftfulla” (ännu ett gräsligt ord) än många av Apples nya datorer. Men vi är rätt få som behöver en smärre kärnreaktor under huven för att kolla på HBO, redigera semesterfoton och skriva krönikor. Däremot vore det trevligt med exempelvis en version av Pages som hade alla funktioner som finns i varianten på datorn.
Så kan det vara. Det är svårt att göra alla nöjda. Men den här gången blev precis alla fly förbannade – och det berodde på den idiotiska reklamfilmen.
I snutten, som är en minut lång, samlas på scen en mängd gamla hederliga, analoga verktyg för kulturskapande: musikinstrument, målarpenslar, kameror, rullbandspelare, mixerbord, ljussättningsprylar, grammofoner, mikrofoner, LP-skivor, framkallningsutrustning, böcker – ja, ni fattar ju. Ser rackarns trevligt ut. Man får en ljuv, varm nostalgisk känsla, och grips av en viss vördnad för hur hårt alla kreatörer sliter inom sitt specifika gebit för att bemästra allt från trombonspelande till filmklippning, från blandning av oljefärger till formgivning av böcker.
Men säg den lycka som varar. För plötsligt kommer en hydraulisk press från ovan och bara mosar – långsamt, utdraget, plågsamt – alltsammans. Det är brutalt, det är rena massakern på allt vad en kulturskapare värd namnet håller för heligt.
Kvar på scenen ligger, när pressen lyfts, en ynka liten rekordtunn iPad.
Man förstår naturligtvis den avsedda poängen. För några tiotusenlappar får man i dag de digitala motsvarigheterna till allt som krossats på den där scenen: en musikstudio, ett mörkrum, en skivsamling, et cetera. Sådant som en gång i världen gick på hundratusentals kronor. Tankarna ska förmodligen gå till den gamla reklamfilmen för Apples musikspelare iPod: ”Tusen låtar i din ficka.” Men det är ju inte dit tankarna går, i alla fall inte hos stackars kreatörer.
Nej, hos oss går tankarna i stället käpprakt till hotet från programvara som lär sig att skapa åt oss, alltså kort och gott AI. Det som nu sker inom kulturen är en robotisering, helt i stil med den som tillverkningsindustrin genomlidit i olika omgångar. Utan krusiduller är det bara att konstatera: mängder av oss kommer att bli arbetslösa. Det har redan börjat hända översättare och textredaktörer på tidningar och förlag, och näst på tur tycks fotograferna stå (även om AI-skapade bilder än så länge bara är fula och irriterande). Att ett företag som alltid gett sken av att stå på vår sida nu hyllar, med ett slags triumferande hånleende, även de dystraste konsekvenserna av digitaliseringen, det känns som ett oerhört svek.
Det är det också. Men till råga på allt är det helt i linje med en ännu värre utveckling: den där en skrämmande stor del av mänskligheten bara blir dummare och dummare. Och dummare.
***
