Mao är död – länge leve Mao!

Det förflutna har alltid inkallats för att strida på nuets slagfält. Risken finns dock att den valda metaforen inte ökar vår kunskap, endast avslöjar det politiska ärendets orimlighet. Med denna disclamer kring min egen text vill jag påstå: Nej, DN:s favorittippade 30-talstyskland är inte en verklighetens analogi, endast tokeriets symtom. 

I en antologi tog jag nyligen upp likheterna mellan svensk utflippad nutid och kinesisk dåtid, och vill därför dela med mig av mitt eget bidrag till den populära genren historiska paralleller: Vi lever i en lightvariant av Mao Zedongs den stora kulturrevolutionen. För maoismen dog inte, den muterade. 

68-vänsterns arv förvaltades, som bekant, inom myndigheter, utbildningsväsende och media. Och under den långa marschen genom institutionerna muterade maoismen i en anpassning till dagens situation, med både tredje världens förtryckta folk och de vita herrarna inom Sveriges gränser. Via forskningsanslag, rapporter, utredningar och seminarier har en liten krets postkoloniala akademiker lagt fast den korrekta linjen, alltså värdegrunden. Och de har fått ett helt land att missförstå sig självt: Sverige är strukturellt rasistiskt.     

Den postkoloniala vänsterns nya uppdrag påminner därför om Maos version av klasskamp. Den vita befolkningen måste medvetandehöjas för kampen mot den inre fascistiska fienden. Den nya människan, som ska skapas, är dock inte längre socialistisk utan antirasistisk, anpassad till den nya utopin: det mångkulturella samhället. För att nå dit ska vi följa den kinesiska centralkommitténs dekret från augusti 1966: Massorna ska få klarhet i de korrekta åsikterna, kritisera de felaktiga och avslöja alla demoner och monster. 

Rödgardister, politruker och ett kaderskikt inom byråkratin massmobiliserar därför mot ord, uttryck, åsikter, kläder, frisyrer, artefakter, inhemska traditioner och personer. Den politiska hysterin har också fått yrkesgrupper som traditionellt intagit en samhällskritisk position att förenas med makthavarna. 

Akademiker, skribenter, journalister och kulturarbetare går i dag först i ledet för värdegrundens korrekta linje. Och de kämpar, som under Maos kulturrevolution, mot »de fyra gamla«; kultur, seder, vanor och traditioner. I den antifascistiska kampen måste även vårt förflutna omskapas för att passa mångfaldsutopin: Sverige har alltid varit ett heterogent invandrarland.  

Efter att postkolonialismen befriat vänstern från klassanalysens bojor har den nu för första gången enats med den liberala borgerligheten om samhällets huvudmotsättning: kampen står mellan antirasister och rasister. Inför hotet om ett fascistiskt maktövertagande har de till och med bildat en, så kallad, enhetsfront som regeringsunderlag. 

Men då den postkoloniala vänstern kopplade av sin materiella bas förvandlades de till kristna sinnelagsetiker; de goda gärningarna men utan konsekvensanalys. För hur smart är det egentligen att vilja begränsa demokratin, yttrandefriheten, med hänvisning till att demokratin hotas? Hur smart är det att starta drev mot oliktänkare? Vänstern har inte fattat att de själva kan drabbas av det maoistiska påfundet; att utifrån den korrekta linjen politisera och bedöma varje aspekt av samhälls- och privatlivet. 

När de till slut förlorar makten över värderingar och moral finns politiska direktiv och instrument kvar, plus konflikterna som de i godhetens namn piskat upp. 

Den postkoloniala vänstern verkar helt enkelt inte ha hört talas om Maos tankar kring motsättningarnas dialektik, som också dödade maoismen i Kina: När ett tillstånd nått sitt yttersta läge slår det om till sin motsats. 

Ann Charlotte Altstadt är frilansskribent. Läs hennes krönikor här.