Marabou, ubåten Titan, utomjordingar och Jevgenij Prigozjin
Toppbild: TT / Unsplash / Montage
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Måndag
Inget är viktigare än ett fungerande miljöparti, skriver Alex Schulman i dag. Verkligen? Jag kan tänka mig ett par andra saker.
I Argentina har inflationen nått 114 procent, till möjlig tröst för den svenska Riksbanken. New York Times rapporterar att det fått en oväntad följd: restaurangerna i Buenos Aires är packade och blir allt fler. Det är ingen idé att sitta på pengarna, om de ändå är värdelösa imorgon.
Ska man tycka synd om argentinarna, eller vara avundsjuk? Ingendera, kanske. Jag är inte säker på att ens hyperinflation skulle förvandla svenskar till livsnjutare.
Gräsmattan ser ut som en savann, men tomaterna, fikonen, plommonen och persikorna låter sig inte nedslås. Detsamma gäller flugorna, som plötsligt är överallt och krumbuktar sig som flygarässen i serietidningen Pilot, salig i åminnelse. Jag antar att det är dags att hänga upp de klibbiga flugspiralerna i kökstaket. De är inte vackra, men de skänker en rustik känsla åt sommaren.
Bojkotten mot Marabou, eftersom den amerikanska ägaren Mondelez tuffar på i Ryssland, sprider sig. Ännu verkar inte bokhållarna i koncernhögkvarteret i Deerfield, Illinois, darra på manschetterna.
Jag har alltid undrat över varför ett chokladmärke väljer en asätande fågel som symbol, men börjar se ett samband. När jag lite halvhjärtat försöker hitta en mindre cynisk förklaring läser jag att Marabous första chokladkakor, långt innan amerikanerna tog över, hette Siljan och Topsy. Jag antar att den senare fick sitt namn av Topsy Lindblom, som kom att driva nöjespalatset Nalen. Chokladen lanserades visserligen 1919 och Topsy kom till Nalen först 1934, men han vann guld i tresteg vid OS i Stockholm redan 1912.
Så långt kommen förlorar jag intresset för storken.
Vi oroar oss för Peder Fredricson, som vi räknar som granne och god vän. Hästsporten är farligare än boxning, om man räknar dödsfall och allvarliga skador.
Tisdag
Jag räknade med att bli muddrad av poliser med dragna vapen. Spillepengs avfallsanläggning utanför Malmö är nog inte vanligtvis ett skyddsobjekt av större mått, men just den här dagen var kungen på besök för att titta på häckande svalor. Jag hade lovat att hämta Sus, som hade åkt med på den lilla skånska Eriksgatan för Fokus räkning. Eftersom klasar av poliser spärrade alla möjliga vägar in till anläggningen fick jag helt enkelt nöja mig med att parkera i vägkanten en bit ifrån och vänta.
Jag tyckte mig känna polisblickar borra sig in i mig på avstånd och höll demonstrativt händerna synliga. Uppenbarligen såg jag ofarlig ut, trots att jag var klädd i mina trädgårdstrasor. Jag känner mig en aning förolämpad.
Allt handlar nu om den försvunna djuphavsubåten Titan. Vad är det som gör att folk som tjänar stora pengar verkar betala genom att förlora omdömet? Kanske är det bara samma kamp mot ledan som vi alla för, fast bättre finansierad.
Försöker få till något till Fokus sommarpodd, med det fasaväckande namnet ”Tala ut”. Det är förstås implicit att man ska bjuda på något personligt, men det har alltid burit mig emot. När jag höll mitt Sommarprogram i P1 talade jag bara om olika målade porträtt och lyckades antagligen med bragden att bli en av de minst lyssnade sommarvärdarna någonsin. Hade jag inte haft Ingvar Storm som producent tvivlar jag på att de skulle ha släppt igenom mig, utan en bikt om övergrepp, sammanbrott, könsbyte och/eller ätstörningar.
Även om det är ett tag sedan jag var med i Spanarna – man kan inte göra det på distans och Skåne är trots allt långt från Stockholm – skälver marken en aning när beskedet kommer att Ingvar Storm tänker dra sig tillbaka. Någon ska ta över och Johar Bendjelloul, som vikarierat ett par gånger, är väl en gissning. Men jag är inte säker på att Spanarna håller sin livskraft utan Ingvar. Det var hans program, även om han på sitt omutligt skickliga sätt, låtsades vara i bakgrunden.
Staden Ontario, 12 000 invånare, i Oregon drog förra året in ungefär tre miljoner dollar i skatt på legal marijuanaförsäljning. I grannbyn, på Idahosidan av delstatsgränsen, har de fått höja fastighetsskatten istället. Nu växer trycket för en legalisering även i Idaho, enligt New York Times. Det är förstås så här legaliseringen kommer att sprida sig, även i Europa. När det blir en fråga om den offentliga budgeten, snarare än om lite mysigt chill, är det allvar.
Onsdag
Medborgare som håller sig informerade genom Expressen måste undra varför kriget i Ukraina inte redan är avgjort. Ingenstans i svensk eller internationell press som jag läst, drabbas Putin av så många motgångar, sjukdomar, katastrofer och förödmjukelser.
Bill Clintons bror Roger fick på goda grunder kodnamnet ”Headache” av Secret Service, när Bill var president. För 50 000 dollar och en Rolexklocka erbjöd han sig att lobba presidenten för att benåda maffiabossen Rosario Gambino. Av det blev inget, men Bill benådade Roger själv för en knarkdom, innan han lämnade Vita huset. Jimmy Carter hade sin bror Billy, kusligt lik ett marsvin, som hade en aning för intressanta affärsuppgörelser med Gaddafis Libyen. Joe Biden har sonen Hunter, som nu har tagit ett generöst erbjudande från åklagarna, för att slippa åtalas för skumma lobbyinguppdrag och genanta utländska kopplingar.
Rapporteringen om Hunter Bidens skumraskaffärer har varit påfallande sparsmakad, från New York Times och nedåt. Inte heller svenska tidningar gillar att skriva om Hunter, eftersom berättelsen kräver att det är Donald Trump som är den enda skurk som räknas. Jag undrar om vi någonsin kommer tillbaka till en journalistik som åtminstone försöker behålla en ansats till opartiskhet.
Men det finns förstås viktigare saker: i Svenskan skriver i dag tidningens psykolog, Jenny Jägerfeldt, en helsida om varför hon två gånger tackade nej till att delta i ett TV-program som heter Gift vid första ögonkastet. Sidan toppas av en jättelik vinjett: Kultur.
Torsdag
Den eländiga naturen ligger alltid steget före, trots torkan, men alla låga häckar är i varje fall klippta när jag sätter mig i bilen för att hämta son och hans kamrat, som kommer på besök över midsommar. En mulen, småsur värme har lagt sig över landskapet de senaste dagarna.
Svenskarnas olyckliga kärlek till naturen har alltid förundrat mig. De har alltid en ursäkt till hands när naturen torterar oss med kyla, regn eller andra livshotande övergrepp. Det är bara när det blir någorlunda varmt som man kan höra svenskar klaga, men då på ungefär samma sätt som när sossar inte säger sig känna igen sitt parti: det är inte Partiet det är fel på, det är ledningen som förrått det. Själv känner jag stor sympati för François Bouchers klarsynta iakttagelse om att naturen är alldeles för grön och illa upplyst.
Jag minns när jag först insåg att en, med romerska mått mätt, ganska oansenlig ruinsamling bredvid jesuiternas moderkyrka där Via del Plebiscito – folkomröstningsgatan – övergår i Corso Vittorio Emanuele II, var platsen där Julius Ceasar mötte sitt öde. Då kunde man bara blicka ned på det från trottoaren och det man såg var inte mycket annat än ett katthärbärge, som hängt sig kvar efter ett antal rättsprocesser. I tisdags, skriver New York Times, öppnades området för turister, som nu kan vandra mellan stenhögarna och det torra gräset och förundras över att det inte riktigt lever upp till Shakespeares storslagna mordmiljö. Katterna får bli kvar.
Fredag
Brendan O’Neil, från Spiked, skriver i Spectator ett rasande försvar för ubåtsfararna i Titan och en rasande kritik av dem som avfärdat dem som hybrisdrabbade miljardärer:
”I, for one, pay tribute to the men on the Titan. They were not just on their way to stare at a doomed old ship – they were venturing deeper into the sea than the vast majority of humans will ever go, presumably from a thirst for experience and knowledge.”
Han har en poäng när han skjuter in sig på samtidens tilltagande puritanism. Spiked, å andra sidan, drivs av ett slags ideologisk tro på människans potential, nära den pojkboksartade hjältedyrkan. Jag uppskattar det för det mesta, men ibland blir ansträngningen mig övermäktig när jag ska omvandla publicitetssökande dumdristighet till djärv framåtanda.
Jag fick lov att vattna marken, innan det blev möjligt att spetta tillräckligt djupt för att midsommarstången skulle bli stående. Lerig från knäna och uppåt – att spetta i den uppblötta jorden var som att kärna smör utan lock – tvingades jag konstatera att den försvann så djupt att stångens tvärslå hamnade i midjehöjd. Det ser ut som om stången angripits underifrån av en arme sorkar. Jag lovar mig själv att spika ihop en ny, bättre och längre stång till nästa år. Precis som jag lovade förra året.
Lördag
För andra morgonen i rad tar jag Defendern till Örum 119, för att hämta Sveriges godaste croissanter. För andra morgonen i rad är det stängt. Kanske gick öppettiderna att läsa sig till på någon hemsida, facebooksida, instagramkonto eller så, men i så fall var så simpel information ordentligt gömd, för att inte störa den snygga layouten. Man får ta nederlag av det slaget med jämnmod. Hipsters är inte alltid skickliga på att förmedla enkla instruktioner, men i gengäld kan de allt om Tartine Bakery i San Fransiscos Missiondistrikt, vilket strängt taget är viktigare om man vill äta gott bröd.
Expressen verkar till slut få rätt om Putin. Jag kan inte låta bli att känna viss sympati för Annie Lööf, som oväntat får konkurrera med Jevgenij Prigozjin när hon inleder årets serie Sommarprogram. Tanken slår mig att den här dagen, som redan visat sig ovanligt rafflande, skulle vara ännu mer intressant om de bytte plats så att Annie Lööf ledde en rebellarmé mot Moskva och Prigozjin svor sig igenom ett sommarprogram. Vad skulle han spela för musik? Valkyrierytten, antar jag, men sedan? Möjligen Army of Lovers.
Söndag
Jamie och Joakim med gäster kommer över för en sen frukost. Den här morgonen, visar det sig, är bageriet på Örum öppet. Till sist får jag mina croissanter och de är precis så goda som jag minns dem, trots att jag byggt upp förväntan i drygt två dygn.
Häromkvällen drömde jag om att utomjordningar landat. Det ligger i tiden. För någon vecka sedan skrevs det en hel del om underrättelseofficeren David Grusch, som under ed hävdar att den amerikanska staten faktiskt sitter på både kunskap och farkoster vars ursprung är NHI: non human intelligence. Till skillnad från många liknande tidigare fall framstår Grusch inte ens som småtokig och kollegor, vänner och experter går i god för hans karaktär och mentala hälsa.
Den brittiske författaren Sean Thomas skriver en intressant artikel om saken i Spectator. Hans slutsats är att något alldeles uppenbart måste vara på gång och han ger fem alternativ: 1. Att det amerikanska etablissemanget av någon anledning inlett en avancerad desinformationsoperation. 2. Att amerikanerna har gjort tekniska genombrott av oanad magnitud och att de vill dölja det. 3. Att hela det amerikanska etablissemanget förlorat förståndet. 4. Att den amerikanska militären tror att vi fått utomjordiskt besök, men att de har fel. 5. Att den amerikanska militären tror att vi fått utomjordiskt besök och att de har rätt.
Det säger något om vår tid att de fem alternativen framstår som ungefär lika sannolika.
Det säger också något om vår tid att Alex Schulman, för att knipa även denna veckas rubriker, skvallrar om att han på en privatmiddag hört Peder Fredricson återberätta om ett möte med ett UFO. Expressen nappar förstås och ringer Peder, fortfarande i stödkrage efter sitt fall, för att se om de kan få honom att komma ut som tokig. De misslyckas, eftersom Peder dels inte är tokig, dels inte är särskilt lättlurad.
Vi är nog rätt många som hört Peder berätta sin historia. Jag hoppas, men är inte säker på, att de som känner sig fria att utan att fråga använda den som arbetsmaterial i sin mediala karriär är rätt få.
Ska man förvänta sig att det måste finnas någon begriplig tolkning av den överenskommelse som Jevgenij Prigozjin och Vladmir Putin — eller hans ombud — plötsligt slutit, uppenbarligen med assistans av Aljaksandr Lukasjenko och Xi Jinping? Antagligen inte. Men det är mer än en sak som luktar härsket. Bilderna av ryssar som hälsar wagnersoldaterna med jubel, ryggdunkningar och selfisar visar bara hur hopplöst det där landet är. Vad jublar de åt? Är de dödströtta på Putin, även om de inte gör något åt saken och trots att en majoritet påstår sig stödja honom i opinionsmätningar? Längtar de efter en ännu mer brutal diktator? Vet de ens själva, eller tycker de bara att det är kul med lite väpnade machomän på gatorna?
***
