Margareta Garpe: Baksmälla i kollektivet

Kvinnan fingrar oroligt på mobilen. Hela kvällen har hon haft den beredd i knäet. Lyckats undertrycka impulsen att ringa.

Hennes man, som hunnit dricka sig allt tröttare, fräser: »Nu är vi på fest, hon är faktiskt ingen unge längre.«

Och kvinnan stoppar suckande ner mobilen i väskan, fyller glaset och ler ursäktande: »Ja herregud, vad man kan man göra? Ingenting! Men hon knarkar i alla fall inte! Visst? Bara dom inte knarkar!«

Klockan passerar midnatt och snart ska alla bryta upp. Men innan dess ska kvällens olika samtal fortsätta, ytterligare fördjupas och kompliceras: barnpsykologi, könsroller, människans godhet och ondska … Och likt i en Tjechovpjäs ska vi sitta i den nedhuggna körsbärsträdgården och längta till vårt Moskva eller Paradiset.

I väntan på det kommande paradiset sätter vi oss så i respektive taxibilar för hemtransport.

Det är min lediga kväll. Då vill jag åka förbi verkligheten, slippa tunnelbanan, slippa göra mej hård. För alla mina vardagar transporteras jag via den till mina punkter vid Medborgarplatsen, Nybroplan och Plattan. Dag- och kvällsarbete under årtionden har gjort att Stockholm by night, över och under jord, är mej alltför välbekant.

Javisst, man trubbas av med åren. Därför kommer jag numera inte för sent till en kvällsrepetition, på grund av att jag stått och väntat på att polisen ska komma och ta hand om en alltför ung och vinglig tjej.

Mycket av det som en gång var upprörande och uppfordrande har med tillvänjning blivit del av en ack så välbekant scenografi.

Fast ibland händer det fortfarande, att jag är på väg hem sent en fredagskväll, och plötsligt får en främlings glasögon på näsan. Och med förvånad skärpa verkligen ser det offentliga rummet. Hur det domineras av människoflockar, som skränar, knuffas, brölar och tjuter. Upptäcker att det är oj, så sunkigt, primitivt och farligt.

Och medan det i de flesta storstäder världen över är otänkbart för unga tjejer att vara ute på gator och torg nattetid, har nu även grupper av invandrartjejer börjat uppträda på och runt Plattan sena helgkvällar. Svårt att se det som ett uttryck för en lyckosam integrering och frigörelse från förtryckande traditioner. Familjen har helt tvingats till försvenskning och har endast greppet om mobilen kvar.

Taxin passerar nu Stureplan. Polisbilar, sirener, krossat glas och vingliga människor i flockar. Det ser ut som en krigszon. Chauffören muttrar på kurdiska, bilen hackar sig fram.

»Bara dom inte knarkar.« Mobilmammans självtröstande replik ringer i mitt huvud. Dogmen om all narkotikas generella farlighet – en tröstfilt och rullgardin för vuxenvärlden. Men i en nyligen publicerad brittisk undersökning, som rankade tjugo droger i förhållande till beroendeskapande, dödsfall och samhällseffekter, hamnade både alkohol och nikotin högre på varningslistan än LSD och ectacy.

Bilen tvingas nu tvärbromsa. Framför billjusen snubblar ett par tunna ben i högklackade klackar. Outfiten, smink och kläder, var riggad för en kul kväll, hon skrattar upplöst och fångas upp av några lika påverkade killar. Hon är packad eller påtänd, eller både och. I varje fall, helt bortom beredskapen att bedöma och undkomma en farlig situation.

Den samlade kvinnorörelsens uppmuntrande fältrop, »Reclaim the street«, och välsignelser, »visst ska en tjej kunna supa sig full utan att…« klingar oroväckande. Innan natten är slut, kanske just hon blir offerlammet. Eller någon annan medsyster. För det är långt till Moskva, än längre är det till Paradiset.

Taxin saktar in vid min port. Noterar att chauffören inte kör iväg förrän jag är i säkerhet. Innanför.