Margareta Garpe: En indisk Bubbla

Tillbaka i Calcutta. För 19 år sedan tillbringade jag en vinter här med familjen. Först ska sägas, Calcutta är och har alltid varit bättre än sitt rykte. Epitetet »helvetets plats på jorden,« skapat av Moder Theresas beundrare, hade kanske uppsåtet att stödja hennes verksamheter men satte en stämpel svår att bli av med.

Visst, fattigdom finns kvar. De nyckfulla monsunregnen slår sönder hus och land och många söker sin framtid i megastaden.

Men under dessa 19 år har Indiens befolkning blivit en miljard och den ekonomiska tillväxten ligger på nio procent. Och Västbengalen med 100 miljoner invånare och sin kommuniststyrda regering, har plötsligt gjort en u-sväng: från jordreformer och bypolitik till industrialisering, utländskt kapital och globalisering. Medelklassen växer så det knakar och vill ha sitt. Modernt boende. Bil!

Staden är en byggarbetsplats. Huskomplexen stiger mot himlen, förtätar staden till myrstack och tar över marken från landsbygden.

Calcutta under vintermånaderna ser ut som ett fotografi utan skärpa. Disigt, grått. Stickigt och tjockt. Med ett bröl från en trafikmaskin, som mest står och stampar där alla försöker tråckla och baxa sig fram medelst skällsord och tuta. Vespor med pappa, portföljen och äldsta barnet mellan benen, mamma på pakethållaren med den minsta i knäet. Männen, som kör cykelrickshaws fullastade med passagerare, alla med risk för livet. De kor som förr blockerade spring-, cykel- och motorrickshaws är däremot borta. Calcutta toppar alltid den dagliga luftföroreningsrapporten och får Hornsgatan i Stockholm att framstå som ett ödsligt naturreservat.

Man vänjer sig vid det mesta och snart hostar vi som alla andra. Med svidande ögon tittar vi på CNN Indias nionyheter, medan alla hemkomsters avgaser når sin kulmen i södra Calcutta.

Nej, dagens rubriker är inte Pakistan eller Kashmir, ej heller cricket. Nyhetsuppläsarens tonläge är upphetsat triumfatoriskt. Indien föder en Nano! Mr. Tata d.ä. (Indiens Wallenberg, typ) gör ett av sina sällsynta officiella framträdanden och lanserar gripen uppfyllelsen av en gammal dröm. Nano. Folkbilen för 100 000 rupier (16 300 SEK).

Den ska börja säljas redan 2009 och tillverkas i Västbengalen, tio mil utanför Calcutta. Eftersom efterfrågan på mer exklusiva bilar också ökar i landet, ska koncernen satsa på nya modeller och har också just fått licens på Jaguar.

Men Nano är en folkbil. Bilen för den som ingen har. I Indien, Afrika, i alla utvecklingsländer. Priset ligger fast, »a promise is a promise.«

Glädjeyran bryter loss.

I tv-rutan viftar folkmassor med sedlar. En man från en by ska beställa 18 stycken på ett bräde. Den nationella stoltheten skapar rubriker. Nano visar för världen vad Indien kan åstadkomma i högteknologi. En svindlande ny verklighet målas upp. Körkort, bilägare, en kostsam men nödvändig infrastruktur ska byggas. Expertpanelerna avlöser varandra.

»De gröna« är förpassade till ringhörnan.

Det är dock uppenbart att Nano, sin litenhet till trots, är en stor händelse för Moder Jord.

Innan jag somnar minns jag borgarrådet Joakim Garpe (ej släkt) som kallades för »grävskopan« eftersom han banade väg för bilen, bland annat genom att riva Klarakvarteren i Stockholm. I en intervju jag gjorde en gång, beskrev han den lyckokänsla han och frun fylldes av, när de för första gången bilade genom landskapet ända ut till Arlanda i sin PV 444 och på byggplatsen kunde se arbetare kliva ur sina bilar.

På natten i Calcutta är det nästan tyst några timmar. En slags paus bara, innan kråkorna drar i gång staden.