Margareta Garpe: Koketta självhatare

Det skarpa vårljuset. Den efterlängtade värmen. Då började de taktfasta piskslagen längs min barndoms gata. Mattor, kuddar, täcken bankades sammanbitet av kvarterets kvinnor. Det lät som en hel orkester. Vårstädningen hade börjat. Fan ta den som stod i vägen. Vi barn var utslängda. Sigrid var inte mamma längre, hon och såpvattnet var inskrivna i ett långt större sammanhang, vars innebörd var dold. Att det skvalpade raseri och jante i hinkarna är sånt man förstår först senare. Men rent och fint blev det efter urladdningen och vid fikaborden kommenterade kvinnorna beundrande varandras skinande hem. Så var det lugnt ett tag, tills nästa gång orkestern brakade loss och smutsvattnet flöt.

Numera är det hårdare pisk som gäller. Inre städning. Utdrivande av gifter, kamp mot fettceller. Uppstramning.

Att sitta på bastubänken och svettas är att påminnas om att det är synd om kvinnorna och särskilt i vårtider. Brutalt och öppenhjärtigt stönas och stånkas det.

– Gud så man ser ut.
– Titta på mej då!
– Ja, man blir ju inte snyggare med åren precis.
– Fyfan, vad äckligt. Inte kul att bli gammal.
– Helst vill man gå och gömma sig.

Sen kommer projektlistan och dagens tips och löften, den resignerade sucken, repliken om döden och i bästa fall avslutas det hela med självkritiskt skratt medsystrar emellan.

Genom bastuångorna, provhytterna och vid fikaborden ljuder flagellanternas klagokör. Och tidningarna skriver noter.

I Expressen riktar Cecilia Hagen sin förtjusande vassa pennspets rakt mot sig själv när hon rapporterar från provhytten, veklagar över kroppens tilltagande förfall och ropar på shoppingterapeuter. Fast tonen är snarare kokett och förpliktar till intet. Det är ju så mänskligt och sant.

Kanske är det bara en slags »bonding,« att självpisket är minsta gemensamma nämnaren för kvinnokollektivet eftersom de politiska projekten inte längre kan skapa gemenskap och piskställningarna tillhör historien. Melodistämman i denna kör sjungs av samma generation, som fått uppleva reformer som många av världens kvinnor ännu inte ens kan drömma om.

Jag blir beklämd och vill ropa på lite självcensur! Varför utsätta unga kvinnor för detta självhat? Denna kollektiva högljudda litania som saknar mening och mål. Det är faktiskt inte patriarkatets/könsmaktordningens fel att kvinnor så gravt nedvärderar sig själva och det egna fodralet.

Men så gör något, tänker jag. Sluta gnälla. Agera i stället för att lamentera.

För den som månar om själva fodralet finns allsköns träning, vackra kläder, hudbehandlingar och operationer. Allt bjuds ut i kronor, rupees, pund och dollar från Bombay till San Francisco.

I Nordamerika har den estetiska kirurgin varit så framgångsrik att åldrandet fått ett helt nytt ansikte; åren stramar till huden i stället för att lösa upp den. Ju äldre desto stramare.

Och varför inte? Vill och kan man ta kostnaden, det onda och tror på resultatet så … Vars och ens privatsak.

Jag är bara glad över att skandinaviska och brittiska skådespelare inte fallit för det extremt utslätade, att man bevarar ansiktet som en spelplats för unika erfarenheter –  själens spegel, typ.

Ögat skattar skönhet och unga fodral har en dragningskraft som ingen världsordning rår på.

Så varför inte lyfta blicken från den egna spegelbilden och beundra allt som visas upp i vårvärmen.

Låta piskslagen tystna, helt enkelt.

För till slut lossnar skinnet ju på oss alla, en hög benknotor bryts ner och en tussilago sticker upp … Hej å hopp!