Bakom Putinkulissen

I rysk historia kallas perioden efter att Ivan den förskräcklige dog 1584 fram till att Romanovdynastin tog över 1613 för »Den Stora Oredan«, en period av kaos innan starka ledare åter kunde bringa ordning.

Berättelsen om det faderslösa Ryssland, som befinner sig i upplösning tills en ny stark ledare tar tag i landet, återkommer ofta i rysk historia. Även i vår tid. Under den nedsupne Boris Jeltsin härjade oligarkerna tills ordningen i statsapparaten återställdes av Vladimir Putin, den helnyktre KGB-officeren som gärna spänner musklerna framför kameran.

Problemet är bara att den ryska självbilden aldrig varit riktig sann. Ivan IV var så förskräcklig att bondebefolkningen massmigrerade ur landet och »Den Stora Oredan« var i själva verket en period av befrielseuppror bland de livegna, som slogs ned brutalt.

Hur är det egentligen med Putin?

Visst är det obehagligt att Putin stängt ned fria etermedia, att hans parti inte ens bryr sig om att kampanja inför valet. Och det är inte roligt när han kallar oppositionen för »hyenor« som gnager på västs köttben. Men han är mäkta populär bland ryssarna. Och så är det ju ordning och reda.

Veckans reportage berättar om Putins nya skinande Ryssland, där glaspalatsen poppar upp i Sankt Petersburg och Moskva och medelklassen shoppar i tindrande gallerior. Där militären investerar i nya moderna vapen, utlandsskulden är avbetald och tillväxten ligger över 7 procent. Ett Ryssland vi fruktar för att det återigen verkar så starkt.

Men vad döljer sig bakom kulissen? Olja och gas står för en tredjedel av landets hela BNP, två-tredjedelar av exporten, enligt ryska regeringens egna siffror. Råvarurikedomen mjölkas av olika lager av byråkrater och deras entreprenörsfientliga affärskontakter, med KGB-eliten i toppen av näringskedjan. Lönsamma företag får ofta oväntade besök och ovälkomna förslag om delägarskap från myndighetsnära personer. Nya oljeborrhål i Ryssland belades nyligen med en administrativ avgift om 300 000 rubler (75 000 kronor). Men alla i branschen vet att det verkliga priset är över en miljon kronor.

Samtidigt negligeras statens grundfunktioner. Det som alltid varit Rysslands stolthet, den naturvetenskapliga och matematiska skolningen, urholkas när ungdomar sjunker ned i missbruk och de ambitiösa kan köpa sin examen för en spottstyver. Råvaruboomen pressar upp priset på basvaror för de fattigaste.

Det kan fortfarande gå bra för Ryssland. De smärtsamma reformer som genomfördes under Jeltsin och fullbordades under Putins första år ger fortfarande effekt. Det finns grogrund för företagande utanför råvarusektorn, med stöd av utländska investerare. Om en majoritet ryssar till slut får volvo-villa-vovve vill de sannolikt varken ha revolution eller krig.

Men vi är tyvärr inte där än. I ett krisläge är det överhängande risk att nationalismen eldas på ytterligare, av Putin, eller en mer oberäknelig efterträdare. Det handlar inte om nya invasionshot, men ett ultranationalistiskt Ryssland kommer knappast dra sig för sabotage mot grannländer eller strypta energileveranser.

Det betyder inte att Putins Ryssland måste isoleras. Aldrig har den desorganiserade demokratiska oppositionen varit i större behov av att kanalerna till väst finns kvar. De utländska investeringarna är samtidigt ett viktigt andningshål för att ta Ryssland ur den nya kommandoekonomin.

Men det är en annan sak att acceptera att Västeuropa blir beroende av rysk gas. Det gäller exempelvis den gasledning som Ryssland nu vill bygga i Östersjön för att passera förbigrannländerna i öster, så att grannarna blir beroende av Ryssland men inte vice versa. Där måste Sverige och EU våga se motiven bakom och våga säga nej.

Ryssland testar hela tiden om de forna lydstater som Kreml kallar »nära utlandet« verkligen skyddas av medlemskap i EU och andra form av partnerskap. Som när Estland flyttade ett sovjetiskt soldatmonument tidigare i år och möttes av handelsblockad och attacker på nätet.

Churchills ord om ryska diktatorer tål att upprepas: »Det finns inget som de beundrar så mycket som styrka och inget de har mindre respekt för än svaghet.« Kanske med tillägget att det inte finns något vi bör frukta så mycket som ett svagt Ryssland.

***

För övrigt kan en revolution vara på väg i Frankrike. Inte en revolution bestående av demonstrationer och strejker i protest mot ekonomiska reformer. Nej, det revolutionerande är att president Sarkozy till skillnad från sina företrädare nu sagt »vi kommer inte vika oss«. Och han har fått opinionen med sig. 68 procent tycker inte att strejken är berättigad, enligt nyhetskanalens LCI:s senaste mätning.