Den goda supermakten

Sällan har väl en femtioårsdag varit mindre festlig. I veckan firas femtioårsjubileet av Romfördraget som skapade det som nu kallas EU. Men i stället för att se tillbaka på decennier av välstånd, fred och demokrati så är EU:s statschefer nedgrävda i ett räddningsförsök av en författning som röstades ned i folkomröstningar för tre år sedan.

Spaltmeter skrivs om hur impopulär unionen är. Enligt Financial Times opinionsundersökning är »byråkrati« det första som EU-medborgarna förknippar unionen med.

Många drar av detta slutsatsen att det gäller att konsolidera och slicka såren, att de stora visionernas tid är över.

Men titta lite närmare på vad EU-medborgarna säger i opinionsmätningarna så framträder något annat. Medborgarna klagar på EU i det lilla, på regleringar och obegriplig byråkrati. Samtidigt vill de ha mer av det stora, av miljöinsatser och, oväntat, av utrikespolitik.

Kanske denna nya övertygelse började den 7 november 2000. Den dagen råkade några hundra väljare i pensionärstäta Palm Beach, Florida, trycka slarvigt på den nya komplicerade valsedel som deras distrikt just infört. De stansade inte ut hålet ordentligt vid Al Gores namn. Det blev ovanligt många ogiltiga röster. Detta ledde sedermera till att George W Bush utsågs till USA:s president. Fortsättningen kan vi.

Vi européer, som bildat ett demokratiskt block, en halv miljard människor stort, byggt på principer av frihet och solidaritet, insåg under de åtta år som följde att vi praktiken överlåtit världens gång och händelsernas förlopp åt ett annat folk, det amerikanska. Ibland känns detta acceptabelt och rentav lyckosamt, som när Bill Clinton 1995 beslutade att gå in och ända blodbadet i Bosnien. Men så, som under de senaste åtta åren, öppnar sig avgrunden av vår maktlöshet. Vi gapar och protesterar, men det är USA, och inte vi, som har handlingskraften av en samlad utrikespolitik, en global militär kapacitet och därmed det psykologiska övertaget som den fria världens enda supermakt. Vi européer är i praktiken som pensionärerna i Palm Beach – genom att inte trycka till det komplicerade röstkortet ordentligt har vi överlåtit åt andra att bestämma.

Men varför skulle EU bli en bättre supermakt än det USA vi redan har?

Var och en för sig har de europeiska ländernas utrikespolitik ofta drivits av låga intressen och koloniala revir. Men när 27, snart kanske 30 länder, ska samlas under en flagg, så tas det ena småaktiga intresset i regel ut av det andra. De gemensamma nämnare vi kan enas om är det bästa hos oss alla: de rättigheter och principer som våra demokratier bygger på, den respekt för varje nation som vår union bygger på.

»Amerikanerna vill bara intervenera där de garanterat har ett intresse, européerna när de garanterat inte har det«, lyder ett talesätt bland utrikesexperter i Washington.

Nu är EU naturligtvis långt ifrån maktlöst i utrikespolitiken i dag. Det talas ofta om EU:s »mjuka makt«. Femton före detta diktaturer i södra och östra Europa, med sammanlagt nästan 200 miljoner invånare, har stabiliserats som demokratier genom att bli EU-medlemmar. Nu kan ett demokratiskt Turkiet bli Europas historiska länk till den islamiska världen. Ukraina kan bli länken mot Ryssland och medlemskapsdrömmen kan förhindra länderna på Balkan från att förgöra varand­ra igen.

Första steget mot en europeisk supermakt måste därför vara att inte låta den småaktiga populismen i vissa EU-länder stoppa utvidgningsprocessen. Ofta påstås det att fler länder gör det svårare att förstärka EU-arbetet. Sanningen är att just mångfalden länder ju är det som tvingat fram att EU:s gemensamma institutioner förstärks och regeringarnas makt försvagas.

Vad är det då som saknas för att EU ska gå från »mjuk makt« till en supermakt i utrikespolitiken? Inte är det militära resurser. De finns hundratusentals man redo att delta i internationella insatser inom EU och till och med embryot till en europeisk armé i form av 60 000 soldater i Eurocorps.

Det EU saknar är ett folkligt mandat att använda resurserna i konflikter.

EU:s utrikestalan förs i dag av två olika personer; en utrikeskommissionär och dessutom en utrikestalesman (det ska bli en enda i det nya fördrag som väntar).

Ingendera är folkvalda, båda två är utsedda av ländernas regeringschefer, vilka i regel tar över mikrofonen så fort det hettar till, som inför kriget i Irak. Men för tuffa beslut i utrikespolitik, i synnerhet militära insatser, måste de som beslutar ha ett mandat och också väljare att stå till svars inför. Precis som pensionärerna i Palm Beach måste Europas väljare därför någon gång i framtiden ges chans att rösta för dem som ska vara med och påverka världens öde.

***

FÖR ÖVRIGT är samförståndsandan nu så tät mellan regering och opposition, med öppningar om allt från betyg, till avlyssning och energi, att Mona Sahlin kanske skulle föreslå för Fredrik Reinfeldt att Göran Persson utses till generaldirektör för Luftfartsverket.