Det bräckliga mandatet

På papperet ser det ut som ett av de starkaste politiska mandaten i modern svensk historia. För första gången på 24 år har borgerligheten egen majoritet – för första gången någonsin har man en samlad allians, med ett färdigt regeringsprogram där varendaste detalj förberetts minutiöst. Det finns ett starkt dominerande parti i alliansen, en populär och självklar ledare. Konjunkturen är rekordstark och enligt alla bedömare kommer den bara att producera fler och fler jobb. Statens skattkista är fylld till brädden.

Ändå är det mandat Fredrik Reinfeldt fått exceptionellt bräckligt.

Det har att göra med hur hans valkampanj bedrevs. Det finns olika sätt att vinna ett regimskiftesmandat. Ett sätt är att tydligt redovisa behovet av förändring och planen för hur det ska ske. Det sker i regel i kris. Det gjorde borgerligheten 1991, Tysklands Angela Merkel i fjol (ingendera lyckades nå egen majoritet) och Ronald Reagan 1980. Ett annat sätt är att tala i generella termer om stora förändringar men ducka för besvärliga konkreta besked. Efter valet kommer sedan förändringschocken. Så gick det faktiskt till när Margaret Thatcher vann 1979 – och så tänker Frankrikes Nicolas Sarkozy vinna presidentvalet nästa år.

Men Fredrik Reinfeldt gjorde ingetdera. Hans vinnande argument, likt Tony Blairs 1997, är tvärtemot att det inte ska bli några stora förändringar. Än hårdare än Blair har nya moderaterna bundit sig vid ett program med många uttryckliga nej till systemskifte.

Reinfeldts skuggning av socialdemokraternas alla utgifter på vård-skola-omsorg var det yttersta uttrycket för detta. Precis som Blair har han i stället tryckt på ledarstil och på ett samlat regeringsalternativ.

Det vinner man val på, men frågan är hur man regerar med det.

Det märkliga med Fredrik Reinfeldts segertal i söndags natt var att det handlade om historiskt rekordval, om lagarbete och omgörningen av partiet. Men inte med ett ord berördes hur han vill förändra landet.

Reinfeldt har hela tiden haft två politiska teser. Den första har nu visat sig riktig, att det går att vinna val i högkonjunktur genom att sänka trösklarna för s-väljare att rösta moderat. Men den andra delen är mindre uppmärksammad: att man genom att bita sig fast vid makten likt socialdemokraterna kan skaffa sig problemformuleringsmonopol.

Då kan med tiden mer och mer reformer lirkas fram.

Det är den andra delen som nu ska testas.

Visserligen har attitydmätningarna i samband med valet redan noterat en liten förskjutning åt höger i svenska folkets värderingar, men då jämför vi med det sena 1990-talets vänstervåg. Steget till att Reinfeldt ska arbeta sig till ett mandat för förändring är långt.
Det som varit Reinfeldts styrka blir nu hans svaghet. Moderaternas dominerande ställning inom borgerligheten skapar obalans. Ju sämre det går för ett av de mindre partierna, desto större blir viljan att profilera sig. Alla utfästelser före valet minskar samtidigt manöverutrymmet. Utvärderingen 2010 kommer att bli precis, eftersom alliansen själva nogsamt kritiserat alla manipulationer av jobbsiffror.

Det stora testet blir om dagens starka internationella konjunktur skulle vika och det inte längre är självklart att jobben kommer.

Reinfeldt brukar säga att en bra ledare ska se folks behov och försöka rätta till dem. Han nämner ofta Churchill, mannen som bytte parti och roll flera gånger i sitt liv, men mötte de stora utmaningarna med brio. Men Churchill, och Reinfeldts andra förebild Tony Blair, utstrålade övertygelse och en stark värdegrund. Vid snabba förändringar kunde man räkna ut hur ledaren skulle agera för man visste var han stod. Han ledde alltid, följde aldrig. Det kan man inte säga om Reinfeldt.

Om Reinfeldts noggranna plan skulle gå i baklås finns två alternativ. Antingen måste han från regeringsställning söka mandat för en förändring som han aldrig argumenterade för i valrörelsen. Det kommer småpartierna trycka på för. Men då blir alla begränsningar han lagt på alliansen före valet ett hinder.

Eller så backar Reinfeldt ännu mer mot mitten. Frågan är om väljarna då inte i nästa val föredrar det socialdemokratiska originalet, med en fräsch kvinnlig partiledare, framför kopian.