En för alla – inte alla för en
Hur kan en regering som har rekordtillväxt, sjunkande arbetslöshet, låga skatter, ingen statsskuld, höga popularitetssiffror och som till och med har börjat integrera en stor minoritet misslyckas? Svaret är tydligen att det räcker med att flytta på en staty.
Den estniska regeringens flytt av ett minnesmärke över sovjetiska soldater är på många sätt urbota dumt. Argumentet för flytten var att monumentet samlat på sig en uppvaktning ryska extremister, mitt i huvudstaden. Men det är ingenting mot vad den estniska regeringen nu lyckats provocera fram.
Paradoxalt nog har den estniska regeringens klantighet förstärkt de fördomar om baltstaterna som redan florerar i Bryssel, andra västländer och även i Sverige. Återigen har en bild skapats av en minoritet rättslösa och statslösa ryssar, som utsätts för balternas exploatering och fascistoida revanschism.
Sanningen är en annan. Den ryska minoriteten i Estland är allt annat än hjälplös. Den spelar sedan länge en central roll i politiken, framför allt via det tidigare regerande Centerpartiet. Estlands ambassadör till Moskva är exempelvis etnisk ryska. Det stora flertalet ryssester är medborgare med högt valdeltagande. Mycket få identifierar sig med Sovjetunionen. Ännu färre har flyttat till Ryssland, inte bara för att de är rotade i Estland utan eftersom de ekonomiska och sociala villkoren är så mycket sämre på andra sidan gränsen.
Sedan kan man inte glömma att hundratusentals balter deporterades av den Röda armén till Gulag där många dog. I nästan varje estnisk familj finns någon berörd. För att förstå känslan hos vissa ester kan man, även om parallellen i övrigt är fel, föreställa sig att tyskar tillåtits hedra ett monument över nazisoldater i Israel.
Det som däremot är sant är att ryssarna i viss utsträckning blivit en ekonomisk underklass, isolerad i vissa statsdelar och städer. Ironiskt nog är det den ryska minoriteten som nu drabbas hårdast om de ekonomiska banden bryts med Ryssland. Estland har gjort lite för att integrera minoriteten och läka såren.
Men nu finns något som går långt utöver olika synpunkter på estnisk politik, och det handlar om EU:s yttre gräns och inre solidaritet.
EU är utvidgat till 27 nationer, varav tre gränsar mot Ryssland. Estland är den allra minsta av dessa nationer.
Putinregimen tar dagligen nya steg mot en nationalistisk enpartistat, allt från misshandel av demokratidemonstranter till inblandning i mord. För Kreml har den estniska krisen blivit ett utmärkt tillfälle att mobilisera nationalister, men framför allt att testa hur det egentligen står till med det utvidgade EU. Är de nya EU-länderna inte riktigt riktiga medlemmar, som Moskva misstänker? Eller är de åtminstone lite som Finland under kalla kriget, länder som ryssarna tycker ska hålla sig på mattan?
Det finns så många sätt att hota ett land på. Ryssland använder nu samma metod som Kuba, Kina och Syrien när man vill trakassera en ambassad utan att stå till svars, man bussar dit sin egen lilla jugend för att härja. Frågan är vad ryska UD sagt till Bildt om en estländare kastat så mycket som en rutten tomat över stängslet till ambassaden i Stockholm.
Detta är inte acceptabelt för ett EU som har någon som helst ambition att fungera som en union. Det är just när den allra minsta av medlemmarna hotas av den allra största grannen som solidariteten borde vara som starkast. Men bland EU:s otaliga talespersoner har det inte sagts så mycket som ett knyst. Just de nationer som vill fördjupa EU-samarbetet mest, är de som varit allra mest tysta, Frankrike och Tyskland.
EU:s litenhet blixtbelyses nu för Ukrainas och Georgiens EU-vänliga demokrater, och för deras motståndare. I Kreml funderar man på nästa steg. Vad händer om Ryssland en vacker dag hävdar den starkes rätt, till exempel genom att sätta Estland i blockad? Som av en slump har ryska gasleveranser till Estland blockerats »på grund av underhåll«.
Estland ser av hävd Sverige och Finland som sina bundsförvanter. Därför ankommer det särskilt på Sverige att inte bara försvara Estland, vilket vi gjort, utan uppmana hela EU att göra detsamma, vilket det varit sämre med.
En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk och denna gång har EU brustit rejält.
***
FÖR ÖVRIGT blir det framöver allt svårare att motivera pensionärsrabatterna. Fokus reportage denna vecka visar att de stora fyrtiotalistkullar som nu går i pension överlag kommer att bli lika köpstarka och förmögna som de aktiva.
