Frukta icke

»Det enda vi behöver frukta är fruktan själv«, löd Franklin Delano Roosevelts klassiska varning under depressionen.

När vi nu står inför en ny global utmaning tycks vår värsta fiende just vara fruktan för att agera. I klimatdebatten samsas nämligen två helt motsägelsefulla uppfattningar. Den ena är att detta är ett av de största hoten mot vår och kommande generationers välfärd någonsin. Det andra är att det är alldeles för dyrt att åtgärda växthuseffekten, åtminstone på kort sikt.

Paradoxen var tydlig när FN:s klimatrapport presenterades förra veckan och möttes med bekymrade kommentarer i miljöintresserade Tyskland. För sedan trädde fruktan in. Den modige miljökommissionären i EU, Stavros Dimas, tvingades att urvattna sitt förslag om minskade koldioxidutsläpp för EU:s bilar (exempelvis av märkena Mercedes och BMW).

Just därför förblir den rapport Tony Blair i fjol beställde av Världsbanksekonomen Nicholas Stern nyttig. Den ställer nämligen plus mot minus så att man ser det enkla men svårsmälta faktum att det är billigare att agera nu än att invänta krisen.

Och visst går det! Som veckans reportage i Fokus visar, så har faktiskt mänskligheten, och Sverige, klarat flera stora miljökriser, från gifter och försurning till ozonhålet.

Men det skedde inte av sig själv. Det första som krävs är självklart sjukdomsinsikt. Men minst lika viktigt, för att övervinna fruktan, är känslan av att det finns en väg framåt. Att det finns politiska åtgärder som fungerar och teknologiska alternativ. Gifter och freoner bannlystes med internationella avtal, men svavlet var en så tung del av ekonomin att det krävdes mer. Vi fick viktiga styrmedel som nu används mot koldioxid, skatter på utsläpp och utsläppsrätter.

Men varje gång vågade dessutom någon gå före och sjösätta styrmedlen tidigt, och därmed ge ny teknik en första chans. När det gällde gifterna, freonerna och försurningen var Sverige ett av föregångsländerna. Nu krävs en kraftansträngning för att uppmuntra koldioxidfri elproduktion och energisparande, samt via skatten göra det tydligt billigare att tanka koldioxidsnålt.

För tvärtemot vad som ibland sägs finns all den teknologi som krävs för att ersätta de fossila bränslena redan på plats, även om ingendera var för sig räcker. Det räcker med att se biobränsleboomen i Norrland för att inse vilken potential Sverige har.

Visst ska vi också förhandla och utnyttja EU:s tyngd. Men handen på hjärtat, vad tror ni imponerar mest på Beijing – om Fredrik Reinfeldt uttalar en het önskan att Kina ansluter sig till Kyoto, eller om han kommer till mötet i en biogasbil med statistik under armen från en blomstrande, koldioxidfri ekonomi.

Här tycks regeringen, eller åtminstone statsministern, drabbats av stora skälvan.
Att den nya regeringen inte hunnit komma med så många nya förslag ännu får man ha överseende med, även om det var en miss att miljön fick så lite plats i alliansuppgörelserna före valet.

Vad värre är den retorik som den har lagt sig till med. Statsministern har talat om en fortsatt snabb omställning bort från koldioxid i termer av höga kostnader, som riskerar att drabba konkurrenskraften, underförstått jobben. I stället ska man »lyssna på företagen«, underförstått den energiberoende industrin. Det sägs att resurserna nu bäst används på koldioxidminskningar i andra länder.

Det är ett misstag – principiellt och taktiskt.

Rent principiellt är det fel att påstå att koldioxidbekämpning skulle kosta i form av jobb och tillväxt. Dels har koldioxidbantning och tillväxt hittills gått hand i hand. Dels talar OECD-rapporterna, som finansministern annars gärna lusläser, sitt tydliga språk: tuffare miljökrav ger inte färre jobb, i synnerhet inte om skatter på utsläpp använts för att sänka skatten på arbete. Detta kallas ju för skatteväxling, men är numera ett fult ord på finansdepartementet, eftersom det missbrukades av den tidigare vänstermajoriteten.

Men det är också taktiskt tokigt.
Särintressen i industrin har nästan aldrig frivilligt rört på sig bara genom att man suttit ned och diskuterat. Och om Mona Sahlin som väntat blir ny s-ledare, med miljöpartiet som regeringsunderlag, är det högst osannolikt att hon kommer vara mindre grön än regeringen. Risken är mycket större att hon kommer locka unga rörliga mittenväljare som känner att Reinfeldt försummat klimatkrisen. Regeringen kan tryggt luta sig åt det gröna hållet utan att riskera att Sahlin framstår som den större industri­kramaren.

Det finns med andra ord inget att frukta. Det går, ekonomiskt, teknisk och politiskt. Det gäller bara att våga.

***

FÖR ÖVRIGT måste fackföreningsrörelsen dra en lättnadens suck när det stora hotet mot den svenska modellen, den fackliga friheten och den solidariska lönepolitiken – Sofia Appelgren med sin salladsbar Wild’n Fresh – äntligen ger upp och säljer sin verksamhet.