Lägg ner Jas
Miljöpartiets dåvarande språkrör Eva Goës sade en gång att det räcker med att veta att de två första bokstäverna i Jas står för Jakt och Attack för att förstå att detta inte kan vara en del av ett svenskt försvar. Med sådana fiender behövde det svenska stridsflygplansprogrammet Jas 39 Gripen inga vänner.
Men vänner var det aldrig någon brist på. Socialdemokratin, facket, borgerligheten och näringslivet med Wallenbergsfären, inklusive Jas-tillverkaren Saab, i spetsen – hela det svenska etablissemanget stod bakom Jas decennium efter decennium. Kanske just därför att bara galna pacifister och vänsterdebattörer var mot.
Ändå vet vi i dag att Jas 39 Gripen nog är det mest vansinniga statssubventionerade planekonomiska industriprojekt Sverige någonsin upplevt, värre än företagsakuterna på 70-talet. Skattebetalarnas nota kommer att sluta på cirka 150 miljarder kronor, mycket pengar hur man än ser på saken. Det är exempelvis fyra gånger hela den statliga inkomstskatten.
Märk väl, skandalen med Jas var ju inte att Sverige borde nedrustat i stället, att vi inte borde ha skaffat oss ett starkt och modernt flygvapen. Det som var fel med Jas var något helt annat, nämligen att vi prompt skulle bygga vårt helt egna stridsflygplan i stället för att göra det enda vettiga, det som vår alliansfria kollega Finland gjorde, köpa planen för en bråkdel av kostnaden från någon av de Natomakter som har råd att utveckla ett plan någorlunda kostnadseffektivt. Det sorgliga var att ingen fanns i riksdagen som kunde ta striden. De som hatade Jas tyckte om möjligt ännu mer illa om Natoflygplan.
När Jas först projekterades i början av 1980-talet kunde man möjligen argumentera för att alliansfriheten skulle skadas om vi köpte Natoflygplan. Men lagom till att Jas skulle byggas var det ett meningslöst resonemang. Det är inte bara det att Berlinmuren föll samma år som Jas provflögs och att Sverige vid det laget bestämt sig för att köpa sina nya stridsvagnar från Nato. Redan när Jas började ta form stod det klart att det skulle bli lika mycket ett Natoflygplan som ett svenskt plan. Jas är i praktiken en smart svensk-brittisk hopmontering av Natokomponenter. (Som av en slump kommer inte så mycket som en halv mutter från Ryssland.) Jas kan bara fungera om Nato så önskar.
Kvar finns i dag ett slags vagt industriellt argument. Vi måste behålla den tekniska kompetensen i Sverige, heter det. Varför då? Sverige har redan kommersiellt framgångsrika vapentillverkare, fler av dem inom Saab-koncernen, som klarar sig utan supersubventioner. Varför ska vi då plöja ned nya miljarder där vi långsiktigt inte kan konkurrera? Jas är ett underbart, finurligt litet plan som gör livet surt för en MiG, men det har liten räckvidd. Dess naturliga köpare är länder med behov liknande Sveriges, men just dessa vill hellre köpa in sig i Natosfären, hur många miljoner Jas-konsortiet än lägger på mellanhänder.
Det är inte utan att man funderar över hur Finland, som har en klar uppfattning om hotet från andra sidan östgränsen, lyckas driva sitt jämnstora försvar på mindre än 20 miljarder per år när vårt kostar över 45 miljarder. Hur mycket är förtäckta subventioner?
Det sista halmstrået för den här typen av skrytprojekt brukar vara att om vi inte fortsätter så kommer ju alla hundratals miljarder vara kastade i sjön. Men det är där politiker och byråkrater inte förstår sig på företagsekonomi. Relevant att fortsätta blir det bara om vi går på plus. Vi kan ha satsat hur många miljarder som helst, det gör det inte ett dugg mer motiverat att fortsätta att som det nu diskuteras vidareutveckla Jas, om det leder till att vi förlorar ytterligare miljarder.
Det är denna oförmåga att säga stopp som gjorde att Vägverket inte slutade borra sig genom Hallandsåsen och att ständigt nya dollarmiljarder plöjs ned i den Internationella rymdstationen. Som jämförelse kan nämnas Motorolas kommersiella skrytprojekt Iridium. Sextiosex satelliter skickades upp för att skapa ett globalt mobilnät, men när kunderna köpte vanliga mobiltelefoner i stället östes inga nya miljarder. Först skulle allt helt sonika skrotas, men i sista minuten köptes konkursboet och satelliterna av hugade investerare. Så borde det sluta även för Jas. Inte en skattekrona till.
***
FÖR ÖVRIGT första maj-talade Mona Sahlin på temat socialdemokratisk självkritik och omprövning av gamla dogmer, genom att lova att återställa a-kassan till 80 procent, och kanske höja skatten därtill.
TILL YTTERMERA VISSO står fransmännen på söndag inför ett knepigt val. Å ena sidan en högerkandidat som vågar tala om mindre stat, regleringar och bidrag – men som samtidigt önskar sig ett departement för »nationell identitet«. Å andra sidan en socialistkandidat som lyssnar till förortens ungdomar och vill minska presidentmakten – men samtidigt vill ösa på med bidrag, minimilöner och regleringar.
