Norrlands systemskifte

När kommunalrådet Sven-Erik Bucht (s) på en kafferast skissade upp sin dröm för Tornedalen så var det ingen potentat från Rosenbad han högg tag i, ingen Björn Rosengren, ingen Göran Persson. Inte ens någon av vårt lands mäktiga brukspatroner inom skogen och stålet. Det var Ingvar Kamprad.

Ett Ikea-varuhus byggdes därför i en glesbygdskommun med blott tio tusen invånare. Ett varuhus som nu expanderar så att det knakar.

De karga viddernas regioner brukar i alla länder vara rebelliska mot överhetens påbud och den urbana elitens förnäma attityder. Men nästan överallt, i USA, Kanada, Frankrike, Polen, är glesbygden mörkblått konservativ.

Det djupröda Norrland har i över ett sekel varit undantaget från den regeln.

Här har arbetarrörelsen regerat. Bygdens hjältar har varit de som organiserat och krävt. Statliga bidrag har setts som nödvändig kompensation för utsugning. Det som en gång var Sveriges friskaste landsända har blivit den mest sjukskrivna. Nybyggarlandet har inympats med den undergivna kolonins offermentalitet. Befolkningen har åldrats, kommunalskatten stigit, flyttlassen fortsatt.

Varför? Den givna förklaringen ligger i bruksmentaliteten. I kommuner där den enda riktiga privata arbetsgivaren har huvudkontor i Stockholm är det svårt att själv skapa sin tillvaro. Arbetarrörelsen har varit den enda tydliga motpolen.

Ibland har kolonialförhållandet suttit än djupare. Mikael Niemis bok »Mannen som dog som en lax« handlar om Tornedalens historia av kulturell rasism, det systematiska förnekandet av det regionala modersmålet meänkeli, tornedalsfinska.

Men så plötsligt i början av 2000-talet har det vänt. De senaste fyra åren har Norrlandslänen toppat tillväxtligan. Norrbotten har i dag Sveriges tredje högsta BNP per capita. Kina och de andra tillväxtländerna skriker efter råvaror, som Norrland kan exploatera och leverera till allt högre priser. Haparanda ber inte Stockholm skicka pengar utan resten av landet att skicka mer folk. Tornedalens finsk-svenska tvåspråkighet lyfts nu fram som en konkurrensfördel.

Det vore lätt att avfärda Norrlandsboomen som ett högkonjunkturfenomen. Är det inte alltjämt samma malm och skog, samma halvkoloniala beroende? Snart väntar väl samma gamla desperation när världskonjunkturen vänder nedåt igen.

Men det är i så fall en sanning med viktiga modifikationer.

Till att börja med handlar det inte längre om Norrland mot Stockholm. Norrland är i dag globaliseringens vinnare. De företag som driver boomen hör lika mycket hemma i Toronto, Shanghai och Delhi. Rosenbad och nollåttorna bleknar bort.

Och sen är det faktiskt inte längre samma skog, malm och stål. Sara Lidman hade inte funnit mycket till proletärromantik i dagens helautomatiserade högteknologiska gruvschakt eller i den datoriserade hytten på en modern avverkningsmaskin. Inte heller i de experimentverkstäder där träetanolen nu ska ge Norrlandskusten »gröna oljeschejker«.

Men den allra största skillnaden är att det denna gång är mer än bara råvaror. När ryska och finska kunder invaderar Ikea och dussinet andra köpcentra i Haparanda jagar de ut bruksmentaliteten. Långsamt närmar sig Norrland Jämtlands snabbväxande småföretagsenklaver i Åre och Trångsviken, som bevisat att man lika gärna kan göra lyxchoklad och designa fritidsutrustning här som på Kungsholmen i Stockholm. Sysselsättningen i Norrland växer nu snabbast i de nya tjänsteföretagen, inte i de gamla storindustrierna. En gnutta individualistisk Gnosjöanda har infekterat Norrland.

Det är ett smygande systemskifte, men det är inte partipolitiskt. I Fokus reportage talar Sven-Erik Bucht (s) ofta om företagande, sällan om sitt parti. Borgerligheten borde bli bättre på att formulera en vision för det nya Norrland, efter alla decennier av s-märkt kräftgång. Men i väntan på det sker förnyelsen ofta genom röda entreprenörer.

Det nya Norrland är ännu i sin linda. Trots boomen är Norrland fortfarande en mindre del av svensk ekonomi i dag än för tio år sedan. Sida vid sida med Buchts Haparanda befinner sig många Norrlandskommuner i fritt fall.

Men trenden har vänt. Äntligen exploateras Norrlands viktigaste naturtillgång, självförtroendet. För att systemskiftet ska lyckas behövs infrastruktur och lägre skatter. Men framför allt behövs fler Sven-Erik Bucht.

***

För övrigt heter Årets svenskar 2006, makarna Garakoei, i dag något annat. Maffian som hotade Garakoeis nådde sitt mål; att tvinga dem att antingen betala beskyddarpengar och tiga, eller att slå igen. Svenska staten, som inte förmådde skydda deras företag, gav inte Garakoeis något annat val än att flytta och byta namn. En fin signal till andra som vågar stå upp mot maffian.