Så ska invandringen lyckas

Det finns siffror som säger mer än tusen ord. 1992–93 kom hundratusentals bosnier som flyktingar till Sverige: Av dem som kom till Gnosjöregionen har i dag 86 procent jobb. Av dem som kom till Malmö har bara 32 procent jobb.

Kanada liknar på många sätt Sverige: Kanada tar emot dubbelt så stor andel invandrare som Sverige, och lika stor andel flyktingar. Arbetslösheten för utlandsfödda är i Sverige dubbelt så hög som för infödda. I Kanada däremot är den nästan samma.Hur kan det skilja sig så fullständigt åt?

I detta nummer rankar Fokus Sveriges 290 kommuner efter hur bra de är på att ta emot invandrare, och vi fokuserar på vad de som lyckats har gjort rätt.

Vinnare i vår undersökning är Värnamo. Där har var femte person utländsk bakgrund. Samtidigt är arbetslösheten 2 procent, sjukskrivningarna låga och medelinkomsten hög.

Vad är då slutsatsen? Det finns slående gemensamma lärdomar från Kanada och Värnamo.

Framför allt välkomnar både Värnamo och Kanada arbetskraftsinvandrare. I Kanada väljs invandrare medvetet ut för sin kapacitet att gå rakt in i jobb. Till Värnamo kommer många från andra delar av Sverige för att jobba. Detta leder intressant nog inte till att flyktingar får svårare att konkurrera om jobben. I stället vänjer sig arbetsgivare i Toronto och Värnamo vid att alla nyinflyttade, arbetskraftsinvandrare som flyktingar, snabbt kommer in i arbete.

Och i både Värnamo och Kanada möts invandrare av myndigheter som förväntar sig att man omedelbart söker jobb. Där finns ett civilsamhälle med föreningar och nätverk av invandrare som redan lyckats. Mängder av nystartade företag gör det lätt att komma in.

Dessutom går få på bidrag. Kanada har likt Sverige en väl utbyggd välfärdsstat, men bidragsnivåerna är lägre och i Värnamo är det sociala trycket mot bidrag starkt. När nyinflyttade möter diskriminering på arbetsmarknaden, är det mindre risk att de lockas in i bidrag som en kortsiktig utväg.

Sist men inte minst är både Värnamo och Kanada omåttligt stolta över att folk kommer dit från världens alla hörn. Ordet »invandrare« är helt igenom positivt, det har inte laddats med alla de svenska nedsättande baktankarna som gör att vi hittat på den hemska neologismen »nysvensk«. Ingen i Kanada skulle komma på tanken att kalla någon »nykanadensisk«, alla är kanadensare, punkt slut. Kanadensiska elever inympas med visionen av ett nybyggarland, inte bara folkhem och fornstora dar.

Om invandrare inte ses som en naturlig del av svenskheten så leder det i sin tur till att det räcker med accent, namn eller utseende för att inte vara en del av »oss«, även om man bemöts av välvilja. Den »klapp på huvudet«-attityden känner man av som nyinflyttad.

Sedan har vi det som skiljer Kanada från Sverige. Den kanadensiska arbetsmarknaden är fri. Svenska regleringar och höga ingångslöner missgynnar konsekvent invandrare. Arbetsrätten skyddar den som varit länge på jobbet, först sparkas de som kommit sist, i regel invandrare och ungdomar. Om man gör det mer riskfyllt att anställa, vågar färre arbetsgivare övervinna sina fördomar och anställa en person med utländsk bakgrund i stället. Om ingångslönerna sätts för högt, missgynnas ofta den som kan sämre svenska. Och arbetsplatser med mer omsättning på folk är ofta mer öppna för nya saker.

Men det förklarar ju inte skillnaderna inom Sverige, mellan Gnosjöregionen och Malmö. Båda har samma lagar och förordningar. Alltså tycks en stark kultur av nätverkande och företagande kunna motverka ogynnsamma arbetsregler.

Den borgerliga regeringens nya idé är därför att försöka baxa invandrare från storstäderna, till de ställen där de bevisligen funkar, små orter som Värnamo. Men lärdomen är inte att invandrare lyckas på små mysiga orter, och misslyckas i ghetton utanför storstäder. Det finns små »ghetton« i Värnamo och väldiga »betongghetton« i Toronto. Men på båda ställen är nätverken starka och alla har jobb, till skillnad från i svenska förorter.

Ska trenden vändas måste det ske en massiv extra injektion av välutbildade arbetskraftsinvandrare i storstäderna, som suddar ut offerstämpeln kring invandring. Därtill måste flyktingar få möjlighet att jobba i väntan på uppehållstillstånd, och uppmanas att söka jobb från dag ett. Arbetsmarknaden måste öppnas upp och staten måste vid sidan av Ams erbjuda sponsring för privata och kooperativa jobbcenter av kanadensisk typ där man kan vidareutbilda sig, träffa mentorer, få tips om enkla jobb till en början, och överhuvudtaget lyftas upp av andra som lyckats.

Och kom inte och säg att det är omöjligt och orealistiskt. Det finns redan och det fungerar. Det är bara att lära sig av de goda exemplen.

***

FÖR ÖVRIGT tackar vi EU-kommissionen för att man förbjudit mobiltelefonbolag att skinna dem som ringer utomlands. Äntligen något konkret positivt från EU. Tyvärr träder de nya reglerna i kraft först efter semestern.