Såhär borde Sverige se ut
Ett tips till alla makthavare: Vill ni göra något riktigt radikalt, något som förändrar tillvaron för miljoner människor – men ändå helt slippa debatt och diskussion? Tillsätt då en kommitté med ett riktigt tråkigt och intetsägande namn, så tråkigt att folk tröttnar bara de hör det nämnas. Som »Ansvarskommittén«.
Om några veckor lägger Ansvarskommittén under landshövding Mats Svegfors fram sitt betänkande. Har du inte hört talas om utredningen är du inte ensam. Det var helt tyst om den under valrörelsen, och ganska tyst efteråt också. Ändå är det inga småsaker det handlar om. En trehundrasjuttio år gammal modell för makten i Sverige ska skrotas.
1634 delade Axel Oxenstierna in Sverige i län som skulle ge centralmakten kontroll över landsändarna. Långt senare blev landstingen dessa läns folkvalda församlingar. Stockholm behöll dock kontrollen över planering och förvaltning via länsstyrelserna.
Sverige fick en stark stat och svaga regioner.
Det skulle dröja ganska länge innan svenska politiker insåg hur omodern modellen hunnit bli. Insikten kom varken från regeringen Persson eller från alliansen. I stället var det en handfull politiker i det som numera heter Västra Götalands län som på 1990-talet bestämde sig för att deras landsända var för splittrad och försvagad av omoderna gränser – att både landsting och länsstyrelser bevakade revir i stället för att se till företagen. De lyckades slå ihop tre län och bilda en ny region, som sedan tog över alltmer beslut, om allt från miljö till regionala järnvägar. Vården, som tidigare varit en tröstlös dragkamp mellan kommuner, län och sjukhus, effektiviserades. Myndigheter som tidigare pratat med Stockholm pratade med varandra vid regionens bord. »Vi var utgiftspolitiker. Vi blev intäktspolitiker«, som en av initiativtagarna uttrycker det.
Ansvarskommitténs uppdrag är att se över maktstrukturen, i praktiken ska den utreda om Västra Götaland-modellen är värd att testa i hela Sverige.
Men det finns ett problem: Ansvarskommittén tycks fortfarande se Sverige med Axel Oxenstiernas ögon. När man läser de många spaltkilometrarna underlag ger de ofta en känsla av att landet rationellt ska skäras upp i lagom stora tårtbitar för att se aptitliga ut på företagskonsulternas powerpointbilder.
Men då glömmer man den viktigaste läxan från Västra Götaland. Initiativet kom underifrån. Det var lokala krafter som byggde på en regional gemenskap som blev grunden för ett starkt regionalt parlament med en verklig debatt och verkliga beslut. Men hur skulle en sådan gemenskap kunna skapas i »Fjärde storstadsregionen«, en av de anonyma storregioner som nämns i Ansvarskommitténs underlagsrapporter.
Svegfors har sagt att han inte kommer att presentera någon regionkarta, den får politikerna göra. Härintill föreslås en sådan karta. Den bygger på landskapen. Mätningar visar att det är där svenskarna har sin regionala identitet. Mycket få personer kallar sig »Jönköpingslänare« eller »Örebrolänare«. Vi är smålänningar, hallänningar, dalslänningar. Regionerna måste bygga på dessa identiteter.
Visst behövs större enheter. Länen är för små för att ensamma klara specialistvården, som redan samordnas i större sjukvårdsområden. Men för att hitta balansen och samtidigt finna kraft nog att modernisera vården måste det finnas starka och legitima regionala ledare. Detta är redan nu ett av landstingens största problem; de flesta vet vem som styr landet, många vet vem som styr kommunen, men få vet vilka doldisar som basar över landstingsmiljarderna.
Ta därför landskapen och slå ihop dem till regioner med stark identitet och parlament med makt. Ibland får man acceptera att bara en liten region har tillräckligt stark identitet. Till dem som exempelvis tror att Gotland effektivt kan slås ihop med Stockholm önskas lycka till.
Tyvärr finns risken att någon ny karta aldrig kommer att ritas, att politikerna lyssnar på Svegfors men sedan lägger den regionala drömmen på hyllan, lika tyst som de lanserat den. Många etablerade särintressen står i vägen. Men i stället borde politikerna tala klarspråk. Det är en »avskaffa landstingen«-utredning de tillsatt.
***
FÖR ÖVRIGT kan den som är nyfiken på varför Sverige aldrig får vinter-OS läsa veckans reportage. Svaret: Vi är för ekonomiska för att köpa vansinnet att omvandla en enda liten svensk vinterort till en OS-by, och inte tillräckligt romantiska för att inse
varför vansinnet är värt priset.
