Tjall på linjen

Det har inte varit starka veckor för statligt ägda bolag. Efter att SAS överlevt en av de mest självdestruktiva strejkerna i mannaminne och tvingats sälja dotterbolag utanför Norden så var det i veckan Telia Soneras tur.

Vd Anders Igel, stålmannen som skulle rationalisera företaget ur krisen, fick sparken. Han saknade visioner och satt i fackets knä, hävdades det.

Socialdemokraterna brukade förr om åren poängtera att Sverige är ett land där den offentliga sektorn är omfattande men där företagen är pålitligt privata. Trots det har staten haft en rad bolag som en gång var monopol, men som genom teknisk och politisk utveckling blivit konkurrensutsatta. Föredömligt nog har socialdemokraterna då privatiserat dessa företag. När Telia började säljas ut var tanken att allt skulle bort, men i stället blev en restpost kvar hos staten. Den borgerliga regeringen gick till val på att sälja ut sådana restposter, och därtill tre statliga bolag.

Men nu har debatten oroväckande nog svängt. Socialdemokraterna har börjat tala om »familjesilver« och att hålla fast vid »strategiska företag«. Bisarrt nog har de i detta fått eldunderstöd av revisorer på Riksrevisionen, som inte längre nöjer sig med att granska redan fattade politiska beslut, utan nu vill pröva även förstudierna till privatiseringarna, i praktiken blockera den folkvalda regeringens beslut.

Tre argument har använts mot utförsäljning av de statligt ägda aktierna:

1.) Det lönar sig bättre för staten att behålla företagen eftersom de vinster staten får in är så höga.

Det argumentet bygger på att de som handlar med Teliaaktier på börsen inte är beredda att bjuda över varandra för att komma över bolagets framtida vinster.

2.) Regeringen har för bråttom att sälja ut, den rear ut bolagen.

Man kan alltid spekulera i vad som är rätt tillfälle att sälja aktier. Det vi vet är att ju längre dessa stora bolag dras med staten som huvudägare, desto större risk att de missar strategiska allianser och stannar i växten. Telia Sonera har bantat verksamheten, pressat ut extra utdelningar år för år, men värderas ändå lågt, eftersom det anses klumpfotat i en bransch som stormar fram. Svensken Niklas Zennström lyckades med det lilla datorprogrammet Skype på några år få fler telekunder än gamla Telia Sonera lyckats skrapa ihop under sin sekellånga existens. För att hänga med behöver TeliaSonera sannolikt inte bara en ny vd utan också nya ägare.

3.) Företagen som säljs ut är »strategiska«, staten kan få ut något extra genom att äga dem, utöver vinsterna.

Till att börja med så påminner den senaste tidens händelser om att staten med en minoritetspost ändå inte har så mycket att säga till om. Finansmarknadsminister Mats Odell fick till exempel veta att Igel tvingats bort först efter att beslutet fattats.

För att statens ägarmakt ska vara intressant måste den dessutom kunna uppnå något som staten inte gör bättre som utomstående reglerare.

Ta återigen Telia Sonera. I den förra privatiseringen under Björn Rosengren tilläts Telia behålla kontrollen över våra anslutningar till det fasta telefonnätet. Detta monopol har givit Telia Sonera möjlighet att pungslå konsumenterna på höga avgifter och mota bort konkurrenter, för att sedan dela ut de fina vinster man på detta vis skördat till aktieägarna. Men detta hade inte med privatiseringen att göra. Med konkurrensregler värda namnet hade varken ett statligt eller privat Telia tillåtits äga anslutningsmonopolet. Post- och Telestyrelsen kommer nu äntligen med ett förslag om att särskilja anslutningarna från Telia Sonera.

Men tyvärr är de som är satta att försvara konsumentmakten, Konkurrensverket och PTS, alltjämt hopplöst svaga jämfört med de mäktiga och (per definition) välbeställda kartellbolagen som styr inom telekom, bank, elnät, fjärrvärme, apotek och flyg. Alla de som kräver ett stopp för privatiseringarna skulle därför tjäna allmänheten bättre genom att kräva kraftigt utökade befogenheter och resurser för konkurrensens försvarare. Det är bättre att medborgarna har makten över bolagen såsom konsumenter än som ägare via staten.

***

FÖR ÖVRIGT sa Reinfeldt så här efter mötet med Kinas president Hu Jintao: »Jag berättade, vilket är väl känt för presidenten, att vi tycker väldigt mycket om mänskliga rättigheter, att vi tycker det är viktigt att hedra de ingångna avtal som finns i världen och att det är viktigt att ha en politisk dialog där man går igenom förutsättningar för mänskliga rättigheter.« Det är skönt att statsministern verkligen kan ryta till. I synnerhet nu, när antalet kinesiska samvetsfångar ökar igen, och är beroende av att ledare som Reinfeldt nämner deras namn och ber om deras frigivande.