Martin Amis sammanfattas bäst med sin egen titel The War Against Cliché

Ska man verkligen börja med hans far?

Ja, varför inte?

Martin Amis började själv sina memoarer, Experience, med Kingsley. Det var ett rejält fadersarv: den ständigt irriterade, syrligt bitske, vanemässigt otrogne och allt mer reaktionäre Kingsley Amis, utnämndes på goda grunder av sin biograf till den mest framstående komiska romanförfattaren i England under sin livstid. Till och med omslaget som Martin Amis valde till Experience är ett slags kommentar till Kingsleys originella, många skulle säga bristande, föräldraskap: det föreställer Martin Amis som liten pojke, kanske åtta år gammal, med en cigarett i munnen. När boken skulle marknadsföras i Londons tunnelbana krävde myndigheterna att cigaretten retuscherades bort.

Den sortens dygdig censur förändrade inte Martin Amis erfarenheter. Han växte upp i en bohemisk, litterär familj, där barnen från tidig ålder fick ta hand om sig själva. Det hade både för- och nackdelar. En nackdel var att ingen vuxen såg till att så enkla saker som att borsta tänderna blev av. Martin Amis fick senare i livet gå igenom långdragna och plågsamma tandkirurgiska ingrepp. En fördel var att barnen Amis hade nära till intressanta erfarenheter. De behövde inte bekymra sig särskilt mycket om att dölja vad de hade för sig. Martin och hans bror Philip kunde som tonåringar fritt röka marijuana inför sin far, som inte gjorde mycket mer än att rynka på näsan.

Martin Amis debuterade 1973, två år efter att ha tagit examen vid Exeter College i Oxford, med romanen The Rachel Papers, om en ung, kåt collegestudent och hans flickvän. Tre saker var direkt tydliga. Den första var att Martin Amis hade stor talang. Den andra att hans tilltal var mycket engelskt – amerikanska recensenter var måttligt imponerade. Den tredje att han skrev i samma tradition som sin far. The Rachel Papers hade inte obetydliga likheter med Kingsley Amis succédebut Lucky Jim, tjugo år tidigare. Dels vad gäller temat, dels vad gäller stilen. Den unge Kingsley räknades både till The Angry Young Men – en grupp aggressivt frispråkiga författare på femtiotalet – och The Movement, en grupp som vände sig bort från modernistiska litterära experiment till förmån för ett mer traditionellt berättande.

Både Lucky Jim och The Rachel Papers vann Somerset Maughampriset för bästa roman. Och i många stycken fortsatte parallellerna mellan far och son. Kingsley Amis vänskap med poeten Philip Larkin var en av de viktigaste relationerna i hans liv. För Martin Amis fyllde Christopher Hitchens samma roll. Både Kingsley och Martin lockades av yttervänstern som unga, men rörde sig sedan högerut, även om Kingsleys vurm för kärnvapen och sorg över att fel sida vann Vietnamkriget trumfade det mesta Martin skulle ge uttryck för.

För Martin Amis fanns två stora litterära hjältar, den rysk-amerikanske Vladimir Nabokov, författare till Lolita, och den kanadensisk-amerikanske nobelpristagaren Saul Bellow. Inspirationen syntes i Amis romaner, när han blivit varm i kläderna och i skiftet mellan åttio- och nittiotal skrev både kritiker- och läsarsuccéerna Money: A Suicide Note, London Fields och Information. Men tydligt var också just det mycket engelska tilltalet. Martin Amis romaner har en lätthet och en närhet till det absurda som placerade honom i samma tradition som Jonathan Swift, konstnären William Hogarth och Evelyn Waugh. Under de här åren var Martin Amis en litterär superstjärna och en tacksam figur för skvaller och skandalskriverier.

Den gängse föreställningen är att Amis litterära förmåga började dala någonstans vid sekelskiftet. Den föreställningen är så gängse att till och med Martin Amis själv delade den: när han blev ombedd att sammanfatta sitt författarskap i ett ord valde han ordet ”nedgång”. Men det påminner om det enda litterära råd som Amis påstod att han fått av sin far. Det var när manuset till The Rachel Papers låg färdigt och Martin misströstade efter att ha läst om det. Han tyckte att det var platt som ett barnkammarrim. ”Du överdriver”, var Kingsleys korta kommentar och det gäller även berättelsen om Amis nedgång. Romanen The Pregnant Widow, från 2010, är till exempel en smart och insiktsfull uppgörelse med den sexuella revolutionen och feminismens motsägelser. Temat i den boken är en del av förklaringen till att Amis – även om hans storhetstid verkligen var åttio- och nittiotalen – inte förblev lika hyllad som tidigare: Han var inte rädd att ifrågasätta det litterära vänsteretablissemangets trossatser. I Koba the Dread, från 2002, tog han sig an Stalins blodiga skräckvälde och vände sig direkt till sin bäste vän Christopher Hitchens, gammal trotskist. Hur kan man, som de båda gjorde, en gång ha stått bakom bolsjevismen, men, som Hitchens, aldrig erkänna att det var fel? Vänskapen fick sig en törn, men återuppstod.

Boktitlar var en av Marin Amis många starka sidor. När han samlade sin journalistik fram till sekelskiftet gav han samlingen titeln The War Against Cliché. Bättre än så kan man inte sammanfatta skrivandet och Martin Amis vann kriget.

* * *

Läs även: Hudfärgsfixeringens begränsningar

Läs även: Stereotypa könsroller i Mircea Cartarescus nya bok