Massrörelser in i det absurda
Ett försök till självinsikt: alla massrörelser får mig att känna obehag. Det är inte alldeles rationellt, men det är som det är. Jag kan stå ut med Vansbrosimningen och Melodifestivalen, men när massrörelsen består i att ovillkorligt bekräfta varandras åsikter eller upplevelser, anar jag alltid att det kommer att sluta illa. Därför ett par ord om skådisen Kevin Spacey.
Det är möjligt att han är ett odjur. Men det fanns inget belägg för det när den här tidningen trycktes. Det som fanns var en annan manlig skådis, Anthony Rapp, 46 år gammal, som påstod att Kevin Spacey lyfte upp honom i famnen och sedan tryckte sig mot honom på en säng för 31 år sedan. Då var Rapp 14 år och Spacey 26. Det fanns också en man som påstår att Spacey lagt en hand på hans skrev i en bar för 15 år sedan, då mannen var i trettioårsåldern.
Detta har lett till att Emmyjuryn dragit in ett pris Spacey skulle få. Netflix har ställt in inspelningen av säsong sex av »House of Cards« och skickat »chefer« till inspelningsplatsen för att personalen ska känna sig »trygg och stöttad«. En av seriens skapare säger sig vara »djupt bekymrad«, trots att han aldrig sett något konstigt under seriens tillkomst. The Old Vic i London, som Spacey var direktör för i tio år, har anlitat »särskilda rådgivare« och upprättat en mejladress för angiveri.
Hysteri, alltså. Ingen vill resonera om, än mindre nyansera, den 46-åriga skådisens drygt 31-åriga minne. Det är precis här problemet ligger i bekräftande massrörelser.
Det har blivit ett axiom att den som upplever sig ha utsatts för en kränkning är den enda som har rätt att avgöra om en kränkning har skett och hur den ska bedömas. Det är orimligt. Att respektera en persons upplevelse är en sak. Att strunta i alla proportioner och sitt eget omdöme en annan.
Om Anthony Rapp verkligen är traumatiserad av att Spacey betedde sig omdömeslöst och tog på honom utanpå kläderna för 31 år sedan är det tråkigt. Men det är med alla rimliga mått mätt en överreaktion. Det borde vara en sak mellan Rapp och hans terapeut. Ett samhälle som ser det som skäl för undantagstillstånd idoliserar offerrollen. Det är absurt, sjukligt och en skymf mot barn och vuxna som råkat illa ut på riktigt.
Andra krönikor av Johan Hakelius
