Måste alla vuxna vara så barnsliga?
Mikael Timm har tröttnat på "fånigheternas marknad" och längtar efter en litteratur bortom barnspråket som med vuxna ord talar om vår tid till vår tid.
Toppbild: Wikimedia Commons / TT
Vi är alla barn av vår tid, surrade till nuet som Odysseus till masten.
"Då jag var ett barn, talade jag som ett barn, förstod som ett barn och hade barnsliga tankar" står det i första Korinthierbrevet. Fortsättningen är mindre bekant: "Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga". Numera tänker vuxna som barn, talar barnsligt och gör världen till en enda stor sandlåda.
William Faulkner, för mig den störste av amerikanska författare, skrev Nobelprisens kortaste tacktal. Det varade i två minuter och 51 sekunder. Stycke nummer två börjar så här:
"Our tragedy today is a general and universal physical fear so long sustained by now that we can even bear it. There are no longer problems of the spirit. There is only the question: When will I be blown up?"
Faulkner talar om tron på den kommande katastrofen och menar att den som grips av undergångsstämningen blir en dålig författare. Han säger inget om barnslighet, däremot att författaren måste våga vara rädd och dessutom tro på människans odödlighet. Först därefter går det att skapa något av värde.
Faulkner höll sitt tal 1950 då kalla kriget spred sig. Nu, 75 år senare, tar det fart på nytt och det är inte svårt att notera en allmän undergångsstämning i alla sammanhang då människor möts, från teaterfoajén till snabbköpskassan.
Faulkner talade inte om politik utan höll sig till det han kunde: diktandet. Han hävdade att det är människans problem med sig själv som ger upphov till stor litteratur: the problems of the human heart in conflict with itself which alone can make good writing because only that is worth writing about."
Att citera ett tal hållet för 75 år sedan är förstås inte nytänkande men vi lever i en tid då vi behöver vuxna ord. Alltså klassiker. Det är inte att ge upp. Det är att fortsätta. I kulturen finns inga nya problem, bara nya omständigheter i vilka vi placerar gamla problem och knådar dem tills något nytt uppstår.
Faulkners ord om att människans konflikt med sig själv är det enda värt skriva om dyker upp när jag möter en modern klassiker, Juloratoriet. Göran Tunströms mer än 40 år gamla roman blivit teater på Dramaten. Gustav Hellström, som introducerade nobelpristagaren vid prisutdelningen, jämförde Faulkner med Selma Lagerlöf som skapade magiska karaktärer, större än livet. Och Selma dyker förstås upp i Tunströms pjäs som är befolkad av märkliga karaktärer.
Juloratoriet är magisk realism på värmländska. Garcia Marquez exotiska miljöer är ersatta av Sunne. Spelplatsen är underbar men dramaturgin ansträngd. Berättare och skyltar måste tala om var och när scenen utspelas. Handlingen illustreras snarare än gestaltas. Det blir som en lång tv-serie och Tunströms gestalter är dubbelt sagolika: de lever i en saga och de är fulla av fantasier.
Det känns skönt efter ett decennium av idisslande auto-fiktion. Men också otillfredsställande. Är sagor vad vår tid behöver?
Jag tror inte det. Jag är trött på all denna skojfriska tv-underhållning som består i att vuxna uppför sig som femåringar utan att besitta barnens charm. Jag är trött på vuxna som skrikande åtar sig fåniga uppdrag av tramsiga programledare som skrattar högre än publiken åt sina intelligensbefriade "skämt". Jag är trött på fånigheternas marknad.
Finns det verkligen ingenting att säga om vår tid, till vår tid?
Faulkners korta tal grep inte åhörarna. Han talade tyst och texten har hög densitet. Faulkner slutade med att säga att poetens röst inte bara speglar människan utan kan vara just det som gör att människan överlever.
Till det räcker inte barnspråk.
Toppbild. William Faulkner och Göran Tunström, vuxna män med vuxet språk. Foto: Wikimedia Commons/TT
***
Vi är alla barn av vår tid, surrade till nuet som Odysseus till masten.
”Då jag var ett barn, talade jag som ett barn, förstod som ett barn och hade barnsliga tankar” står det i första Korinthierbrevet. Fortsättningen är mindre bekant: ”Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga”. Numera tänker vuxna som barn, talar barnsligt och gör världen till en enda stor sandlåda.
William Faulkner, för mig den störste av amerikanska författare, skrev Nobelprisens kortaste tacktal. Det varade i två minuter och 51 sekunder. Stycke nummer två börjar så här:
”Our tragedy today is a general and universal physical fear so long sustained by now that we can even bear it. There are no longer problems of the spirit. There is only the question: When will I be blown up?”
Faulkner talar om tron på den kommande katastrofen och menar att den som grips av undergångsstämningen blir en dålig författare. Han säger inget om barnslighet, däremot att författaren måste våga vara rädd och dessutom tro på människans odödlighet. Först därefter går det att skapa något av värde.
Faulkner höll sitt tal 1950 då kalla kriget spred sig. Nu, 75 år senare, tar det fart på nytt och det är inte svårt att notera en allmän undergångsstämning i alla sammanhang då människor möts, från teaterfoajén till snabbköpskassan.
Faulkner talade inte om politik utan höll sig till det han kunde: diktandet. Han hävdade att det är människans problem med sig själv som ger upphov till stor litteratur: the problems of the human heart in conflict with itself which alone can make good writing because only that is worth writing about.”
Att citera ett tal hållet för 75 år sedan är förstås inte nytänkande men vi lever i en tid då vi behöver vuxna ord. Alltså klassiker. Det är inte att ge upp. Det är att fortsätta. I kulturen finns inga nya problem, bara nya omständigheter i vilka vi placerar gamla problem och knådar dem tills något nytt uppstår.
Faulkners ord om att människans konflikt med sig själv är det enda värt skriva om dyker upp när jag möter en modern klassiker, Juloratoriet. Göran Tunströms mer än 40 år gamla roman blivit teater på Dramaten. Gustav Hellström, som introducerade nobelpristagaren vid prisutdelningen, jämförde Faulkner med Selma Lagerlöf som skapade magiska karaktärer, större än livet. Och Selma dyker förstås upp i Tunströms pjäs som är befolkad av märkliga karaktärer.
Juloratoriet är magisk realism på värmländska. Garcia Marquez exotiska miljöer är ersatta av Sunne. Spelplatsen är underbar men dramaturgin ansträngd. Berättare och skyltar måste tala om var och när scenen utspelas. Handlingen illustreras snarare än gestaltas. Det blir som en lång tv-serie och Tunströms gestalter är dubbelt sagolika: de lever i en saga och de är fulla av fantasier.
Det känns skönt efter ett decennium av idisslande auto-fiktion. Men också otillfredsställande. Är sagor vad vår tid behöver?
Jag tror inte det. Jag är trött på all denna skojfriska tv-underhållning som består i att vuxna uppför sig som femåringar utan att besitta barnens charm. Jag är trött på vuxna som skrikande åtar sig fåniga uppdrag av tramsiga programledare som skrattar högre än publiken åt sina intelligensbefriade ”skämt”. Jag är trött på fånigheternas marknad.
Finns det verkligen ingenting att säga om vår tid, till vår tid?
Faulkners korta tal grep inte åhörarna. Han talade tyst och texten har hög densitet. Faulkner slutade med att säga att poetens röst inte bara speglar människan utan kan vara just det som gör att människan överlever.
Till det räcker inte barnspråk.
Toppbild. William Faulkner och Göran Tunström, vuxna män med vuxet språk. Foto: Wikimedia Commons/TT
***
