Mats Edman: Inget »Pensionat Paradiset« för de äldre i Sverige
Toppbild: TT
»Du förstår väl att demografin är ekonomins motsvarighet till tyngdlagen. Min kristallkula är en befolkningspyramid.«
Ja, födslar, dödslar, arbete, migration, bebyggelse, kultur och trend. Alla fakta, samlade hos SCB och andra publika myndigheter, är fundamentala när vi ska hjärnstorma fram idéer som är hållbara för livet efter corona.
För stunden talas det dagligdags om 70-plussare. De är väl friskare än någonsin. 70-åringar dör faktiskt inte mer, snarare lite mindre, med corona än av andra orsaker.
Svenska män lever i medeltal i 81 år, kvinnor ända till 85. På ett särskilt äldreboende (säbo) är medelåldern hela 86 år. Två tredjedelar där är kvinnor. De som slutar sina liv på våra äldreboenden är verkligen de »äldre-äldre« och sköraste.
Den grupp som väger tyngst i dödsfallstatistiken är också de mellan 80 och evigheten. De stod för mer än hälften av samtliga dödsfall i fjol. Dementa gamla är lätta offer för fall, infektioner och inflammationer. 80-plussare svarar dessutom för tre fjärdedelar av alla drygt 3 000 avlidna över 70 år med covid-19.
Äldreboenden är inga Pensionat Paradiset där kulturtanter fikar och frossar i »Klubben«, boken som obducerar det anakronistiska tillståndet runt Svenska Akademien. Ett särskilt äldreboende är i bästa fall ett modernt vårdhem där varma händer från världens alla avkrokar varsamt leder de äldre-äldre till trygghet under deras sista tid.
Vi bör inte glömma att nio av tio över 80 år har lyxen att bo hemma livet ut. Det kan vi tacka hemtjänsten för – trots personalbrist, besparingar och orimliga scheman. Kommunernas pressade biståndsbedömare försöker hålla kvar de äldsta i hemmet, eftersom det är dyrt med äldreboenden.
Men till slut mäktar varken hemtjänst eller anhöriga med de multisjuka med alzheimer. Ibland har kön till en säbo-plats varat så länge att människor dör under resan dit.
Hela 82 000 invånare bor på äldreboenden. I snitt dör hälften på ett år. I fjol svarade de avlidna från särskilda äldreboenden för 46 procent av samtliga 89 000 dödsfall i landet, eller 112 av 243 avlidna per dag.
Kostnaden för äldreboenden ligger på 60 miljarder per år och finansieras främst av kommunalskatt. Om tio år kommer driftskostnaderna sannolikt att passera 100 miljarder om året på grund av äldre-äldre-boomen.
Nu kommer vi inte längre undan »jätteproppen Orvar« eller »köttberget«, som finansministern Pär Nuder (S) brukade kalla den stora generation av välfärds-vinnare som föddes på 1940-talet. Från och med 2020 går de första kullarna med full fart in i 80-årsdecenniet. Enligt SCB kommer 80-plussarna att öka kraftigt från 520 000 till över 800 000 personer 2030.
Störst ökningar av 80-plussare sker i Stockholm, Göteborg och Uppsala, men tuffast blir det nog för politiker, skattebetalare och omsorgspersonal i Vaxholm, Trosa och Nykvarn. Där kommer åldersgruppen att vara 150 procent större om tio år. Cirka 12 procent av våra 80-plussare behöver plats på ett särskilt äldreboende på sina hemorter.
Vi har länge haft kris i kommunerna, de som har vårdansvaret. Detta oavsett om äldreboendena är kommunala eller sköts av företag som Ambea, Attendo och Frösunda. 2019 gick en fjärdedel av 290 kommuner med förlust. Inte sedan 2003 har läget varit kärvare. Högre arbetslöshet, färre arbetade timmar, ökade kostnader och lägre skatteintäkter gör att kommunalråden svettas.
I dag har nära hälften av kommunerna brist på säbo. År 2030 behövs 35 000 nya platser, vilket i sin tur kräver 580 nya äldreboenden à 150 miljoner. De byggplaner som existerar täcker inte på långa vägar det faktiska behovet.
Utan privat medverkan är många kommuner chanslösa. Trots att företagen endast sköter drygt 20 procent av äldreboendena så bygger de hela 40 procent av allt nytt. Debatten om »vinst-i-välfärden« och ideologiska låsningar står sig slätt mot det demografiska trycket och den reala ekonomin.
Äldreomsorgen påverkas starkt av det så kallade välfärdsgapet: bristen på pengar som behövs om 2019 års välfärdsnivå ska kunna upprätthållas med dagens skattesatser. Om tio år kan gapet uppskattas till cirka 100 miljarder. Statistiken pekar också mot allt fler barn, unga och bidragsberoende samtidigt som andelen förvärvsarbetande minskar.
Kort sagt, sådant som medietränade politiker kallar »utmaningar«. De hopar sig.
