Mats Holm: Barndomens skam över att gilla Fältskogs tåglängtan lever kvar
Toppbild: TT
Har man upplevt snö i hela sitt liv krävs mer än en pandemi för att ändra på den saken. Sa min gode vän i andra änden av luren. Ute var december precis som november: pålitligt gråblek. Hos honom i öster och hos mig i väster. Norrut är vad som gäller, sa min gode vän. I alla fall om man tänker uppleva snö i år. Tåget skulle han ta. Nattåget. Och när han uttalade det ordet förändrades hans röst. Ett sällsamt tonfall tog hans stämband i besittning. Han pratade om hur mysigt nattåget är: Pandemin har sina förtjänster. Som lyckan över en egen kupé. Gå till restaurangvagnen. Äta något gott. Ta med sig en flaska vin in i kupén, korka upp den. Lägga sig och läsa. Krypa upp i den bäddade överslafen. Somna in och vakna. I ett snölandskap. I Norrbotten. Min gode väns känslor behövde inga aerosoler för att smitta mig. Jag kom att tänka på sången med Agnetha Fältskog: »Tio mil kvar till Korpilombolo/ Tåget, det rusar hemåt i natten/Tio mil kvar till Korpilombolo/Vad det känns långt/Och ändå är jag så nära att möta dig/Det liksom sjunger i mig/«
Jag nämnde sången för min gode vän. Jorå, sa han. Men jag slapp ur mig något annat också, och det retade mig. Sa något i stil med att det där ju inte var en låt man direkt lyssnade på när man var ung, man mindes den ändå.
Varifrån kom det där? Det var sant att jag inte köpte den när den kom och jag var ett barn, och att jag köpte många andra skivor för mina veckopengar på 1970-talet. Men varför reserverade jag mig. Jag gillade ju låten.
Repliken satte mig på ett expresståg tillbaka till de tidiga tonårens ovilja att sticka ut från mängden, bävan för att avvika. Den ivriga strävan att göra den omgivande gruppens attityder till mina egna. Så vände tåget och tog mig till 1980-talet. Jag skrev C-uppsats i psykologi. Mätte graden av fältberoende hos människor. Förlitade man sig på inre eller yttre referenspunkter när man tolkade omgivningen? Försöksdeltagare dök upp. En efter en lotsade jag in dem i mörka rum, placerade dem i en stol som lyfte några decimeter från golvet. Jag tände en snedställd ram på en ställning framför dem. I den fanns en snedställd stav. Deras uppgift var att med en apparat rikta staven rakt upp. Lyckades de placera den mindre än 2 grader snett utgick de från sig själva och var fältoberoende, annars fältberoende. Varseblivningsegenskapen avspeglade sig i personligheten visade litteraturen. Dikotomin sas vara värdeneutral.
Fältberoende människor passade utmärkt i många yrken. Men resultat visade att fältberoende människor också löpte större risk att bli alkoholister. Och att fältoberoende kunde bli forskare eller poeter. Vände jag mig om för att se om de andra skrattade åt ett skämt innan jag själv gjorde det? Jag lärde mig att det förändras med ålder, att det var värdefullt att vara fältberoende i barndomen när man tog till sig omvärlden, men att det för vuxna var bra för psyket att utveckla ett växande fältoberoende.
Begreppet, upptäcker jag på nätet, tycks aldrig ha blivit något stort forskningsområde. Men nuet påminner mig ibland om att det ruvar på något. När vi på sociala medier oroligt läser av hur den egna gruppen reagerar på något innan vi börjar tänka själva. Yttre referenspunkter tycks numera vara rättesnöre också för hur vuxna tolkar omvärlden. Det kan inte vara bra. Man missar mycket.
Agnetha sjöng: »Det har nästan gått ett år nu/Sen jag reste bort från dig/Jag blev trött på allt här hemma/Världen började locka mig.«
Tio mil kvar. Så mycket drama på så få rader. Väntade han på perrongen? Hon visste inte. Men snö finns alltid däruppe.
