Bussresornas tjuvlyssnare – så lärde han oss allt som är värt att veta
Toppbild: TT
Lars Norén sa en gång i en intervju att många repliker i hans pjäser hade han samlat på sig på bussen, och man gjorde sig en bild av hur han satt där, kanske på väg att hämta ett barn i en annan stadsdel, och samtidigt insugen i ett samtal som utspelade sig bakom hans rygg, mellan två människosjälar vars ansikten han inte såg. Man såg honom ta fram papper och penna och skriva ner vartenda ord. Ja. Sa han. Den gången. Det var så han skapade sin dramatik. Det var så människorna i hans pjäser blev till.
Jag minns att när jag hörde honom avslöja det blev jag lycklig. Varför minns jag däremot inte. Kanske tyckte jag bara om att sitta och tjuvlyssna själv och kände igen mig. Vid den här tiden bodde jag fortfarande kvar i den lilla etta som jag flyttat in i när jag var nitton. I inflyttningspresent från en av mina föräldrar hade jag fått den 756 sidor tjocka pocketboken Svensk dikt. Från trollformler till Lars Noren. En antologi sammanställd av docent Lars Gustafsson. Den var mörkblå med gul text och jag började med han som avslutade boken. Den modernaste. Den sista dikten läste jag oftast, den hette En lycklig och inbillningsrik dikt om poeterna.
»Jag ville vara den första av människor/men överallt är jag en fiende./Efter fyrtio år återstår bara/den inre vintriga hörseln./Dagarna glänser som trolovade/med aftonjord i sina leenden./Språket lever tjänarens liv, jag ditt/Är jag ängel eller idiot?/- En smula av ingenting/Jag går gärna upp och lägger mig naken/med slitna fotsulor och vackra ögon./Och över sängen får du springa lättfotad/som flickorna i Botticellis ›Våren‹.«
Begrep jag det? Jag njöt av kontrasterna. Rytmen. Av att det bara fanns ett kommatecken, och hur vacker strofen blev av precis just det.
LÄS OCKSÅ: Försöka spela Lars Norén
Noréns vittnesmål i radion om hur hans konst blev till i korsningen mellan hans inre universum och röster och tonfall och ord utanför det var så naket, så uppriktigt och sant, tyckte jag. Och såg det som en programförklaring: hur skulle man göra när man ville skriva? Samla repliker genom att bege sig ut – ja gärna i kollektivtrafiken – förvandla den där passivt registrerande förflyttningen vi ägnar oss åt till en systematisk arbetsprocess. Det var att inviga oss andra i det praktiska hantverket bakom det lika svåra som självklara, skapandets grundförutsättning, att konsten behöver verkligheten, och att verkligheten behöver fantasin. För hur ofta har jag inte suttit precis så, blickat ut genom ett bussfönster med ett samtal som pågår bakom mig, som blir alltmer spännande att fortsätta lyssna på, ett säreget drama. Vilka är de? Vad har de för relation, vart ska de? De okända, ansiktslösas samtal med sina oväntade skiftningar väcker den nakna nyfikenheten. Man vill ju se vilka det är. Nej. Det måste du stå emot. Så fort du får syn på dem vars ord väckt dina fantasier försvinner förtrollningen. Just för att fantasin lämnar plats åt den verkliga bilden.
Att se pjäser av Norén var oftast just att njuta av tonträffen i replikerna. Man kunde se, som hos Reine Brynolfsson, en av hans vanligaste skådespelare, som oftast hittade alldeles rätt, att det inte alltid hade varit lätta resor, det där att få meningar som kunde vara tio ord långa så bra. För så bra blev det alltid. Dessa repliker med sin Norénska cocktail av vrede, passion, komik och sorg blev ju alltid – just det – poesi. Inte undra på att man såg fram emot femtimmarsföreställningarna.
Eller längtar efter att få sätta sig på bussen.
