Mats Holm: Det moderna sättet att läsa äldre litteratur är kulturskymning

Gästläraren såg att mycket var lovande. Alla på skrivarkursen hade något de ville berätta. Om sitt liv eller någon annans.

Men några hade plöjt ner sina projekt i ett dike.  Andra hade svårt att komma i gång. Många sa att de mådde dåligt och att det höll dem från skrivbordet. Flera texter innehöll långa beskrivningar av känslor. Vackert skrivna. Fyllda av en lust att uttrycka sig. Den lusten visste gästläraren att man måste handskas ömsint med. Den hade en gång fört dessa själar in i skrivandet. Men för att komma vidare måste man styra bort från den. Lämna reflexen att drapera en känsla i ord. Det gäller ju att gestalta. Bäst var alltid tipsen om hur de bästa författarna förvaltat samma läge. Gästläraren sa: Släpp jagformen, skriv i tredje person. Det hjälper att se dig själv utifrån. Som någon annan. Beskriv vad barnet ser och är med om i stället för vad hon känner. Och utnyttja barnets blick för att skildra miljöer och andra människor. Utnyttja den skärpa och klarhet med vilken vi registrerar omgivningen första gången vi ser den.

Gästläraren tipsade om Francoise Sagans Bonjour Tristesse. Författaren är bara 20 år när hon berättar om en sommar med sin pappa och hans kvinnor på Rivieran. Gästläraren lät dem sedan läsa Hemingways Indianläger. En novell på fyra sidor. Berättade att den amerikanske Nobelpristagaren i sina tidiga berättelser hade skapat ett ungt ­självbiografiskt alias, Nick, och bad dem att begrunda novellens inledningsmening: »Vid stranden låg en främmande roddbåt uppdragen.« Lika konkret och enkel som dramatisk. Nick följer alltså med sin pappa läkaren i roddbåten. En indiankvinna ska föda. Men den goda gärningen blir inte den storstilade historia som pappan har tänkt sig. Samtalet morgonen efteråt, på väg tillbaka i båten, mellan fadern och sonen är ett av litteraturens mest gripande. Barnets frågor. Pappans svar.

Gästläraren ville att eleverna skulle upptäcka det. Därefter skulle man kunna gå igenom de berättartekniska greppen.   

Men det blev inte så. En kursdeltagare sa att novellens »rasistiska diskurs« gjorde det svårt att vilja prata om den. Sa att det kändes jobbigt att behöva läsa, ifrågasatte lämpligheten. En annan påpekade att man inte kallar amerikansk ursprungsbefolkning för indianer längre.

Gästläraren blev inte förvånad. Den sortens blick på klassiska litterära verk hade det senaste decenniet blivit mer regel än undantag på skrivarkurserna. Gästläraren sa: Om det är det första ni ser här så försök bortse från det nu. För om ni vill lära er att skriva kan ni inte undvika de stora mästarna. Ni behöver faktiskt inte läsa så mycket annat. Det finns hundra gånger mer att lära och beundra än att fördöma i den här novellen.

Det moderna sättet att i första hand betrakta den klassiska litteraturen som ett forskningsfält för upptäckter av ord och tankefigurer som avslöjar medvetna eller omedvetna förtryck av olika slag är förstås ett varsel om kulturskymning. Det går hand i hand med kultur- och bildningsföraktet från andra politiska krafter med vind i ryggen.  På Fokus kultursidor kommer vi i subversiv anda lyfta fram konstens och litteraturens klassiska verk och upphovskvinnor och män. Bättre sällskap för den som vill känna sig mindre främmande i nuet finns nämligen inte.