Mats Holm: Estonias expertmyndighet är en ulv i fårakläder

Första gången ordet »expertmyndighet« stod att läsa i en större svensk dagstidning var den 3 februari 1957 i Svenska Dagbladet. Artikeln handlade om konstförfalskningar. De var ett problem, påpekade fil. dr Karl Asplund. Men det var också konstkontrollanter som bedömde de misstänkta förfalskningarna. De var okänsliga, fyrkantiga, överdrivet dådkraftiga. Påminde om en biskop som tänker »om Gud givit mig ett ämbete har han ock givit mig kraften att detsamma förvalta«.

Ingen såg därefter röken av ordet expertmyndighet på mer än ett decennium. Först i Dagens Nyheter sommaren 1970 dök det upp igen. Polisen ville kunna åka helikopter från taket på Kungsholmen och tidningen frågade en Hr Freeman, avdelningschef vid Rikspolisstyrelsen, om denne kontaktat hälsomyndigheten för synpunkter på bullret. Hr Freeman svarade: »Nej, inte ännu. Men polisen har skrivit till Luftfartsverket, som är expertmyndigheten i ärenden av denna sak.«

Det verkade börja finnas myndigheter, och expertmyndigheter.

LÄS OCKSÅ: Estlands regering vill utreda katastrofen på nytt – sätter press på Stefan Löfven

På 1980-talet tycks de senare föröka sig. Men tidningsläsarna stöter ändå bara på ordet några enstaka gånger per år. Efter 2010 sker en snabb förändring. »Expertmyndighet« dyker upp flera gånger per månad, en frekvens som i sin tur framstår som en västanfläkt jämfört med 2020, då det är substantivet par preference i rapporteringen om coronaviruset och hänvisningen till Folkhälsomyndighetens och Smittskyddsinstitutets rekommendationer.

Den som trodde att det skulle stanna därvid misstog sig. Dokumentärfilmaren Henrik Evertsson visade sin tv-film Estonia – fyndet som ändrar allt i september.  Ett hittills okänt hål i skrovet på passagerarfärjan. Som ju gick till botten med 852 människor i september 1994. Det har efter ett sådant avslöjande varit svårt att betrakta de krav på en ny oberoende utredning som förts fram från överlevande, anhöriga, och en majoritet av svenska folket, som orimliga. Och svårt att inte förvänta sig att regeringen ska träda fram och visa att man förstår kraven. Det har regeringen inte gjort. Man har dragit sig undan. Hänvisat till »expertmyndigheterna«. De ska granska de nya uppgifterna.

Det kan låta förtroendeingivande. Rättssäkert. Men vilka är Estoniakatastrofens svenska expertmyndigheter?

LÄS OCKSÅ: Anhöriga till Estoniaoffer kräver medel till ny utredning: »Ska utreda sanningen«

Den i detta fall hittills oftast åberopade är Statens haverikommission. Som utgjorde en tredjedel av den gemensamma haverikommission vars slutrapport om Estonia kom 1997. Den rapport som närde den breda misstro vars senaste uttryck är dokumentärfilmen som upptäckte hålet i skrovet. Den rapport som långt dessförinnan beskrivits som hafsig och slarvig av flertalet experter. I synnerhet de som inte råkar tjänstgöra på någon av »expertmyndigheterna«. Andra. Som höll till på varv, tekniska högskolor, universitet.

Regeringens svar är alltså att expertmyndigheten som var med och skrev den ifrågasatta rapporten ska undersöka om den behöver göras om.

Jag fick några sms från inrikesminister Mikael Damberg i förra veckan. Han skrev: »Expertmyndigheterna har precis inlett arbetet.« Och han skrev: »Det är ett omfattande material att granska och det ska ske tillsammans med de andra ländernas expertmyndigheter.« Och:  »Vi kommer givetvis ha en fortsatt dialog med Statens haverikommission i denna fråga.«

Efter det sista sms:et kom ett snabbt tillägg från Dambergs pressekreterare: »Beskedet om ett nära samarbete mellan våra länder och en gemensam analys av expertmyndigheter ligger fast.«

Det må vara fyrkantigt skrivet, men framför allt är det oroväckande. Den korrekta beskrivningen på Statens haverikommission, när det gäller Estoniafrågan, är att det är en jävig myndighet. Inget annat.

LÄS OCKSÅ: Estoniakatastrofen: 852 döda – 0 har utkrävts ansvar