Mats Holm: Klassisk teaterkonst i den moderna tiden. Förstår vi den?

Redan i september ringde min syster. Hon bor i Kalmar numera och hade bokat en teaterbiljett i november. »Häxjakten« av Arthur Miller. På Elverket på Östermalm i Stockholm. Hon vet att jag, som bor i Göteborg, brukar vara i huvudstan mitt i veckorna och nu uppmanade hon mig ivrigt att också boka så kunde vi gå tillsammans.  Det fanns nämligen en plats kvar såg hon på en skärm hon hade framför sig.

Så kom novemberdagen med sin släpande fuktiga dimma och det blev eftermiddag och vi hördes på telefon och pjäsen började redan klockan sex. Det var ingen fara. Vi ses där kvart i, sa min syster. Du hittar väl?

Det gjorde jag såklart, precis som min syster är jag född i Stockholm och mormor bodde på Östermalm på 60-talet. Jag begav mig från kontoret i god tid och gick den rutt jag visste skulle ta mig till teatern i god tid, kanske redan till fem över halv. När min syster ringde tio i och undrade vart jag tagit vägen, fick jag erkänna att jag gått fel, glömt att vika av på Linnégatan för att jag varit så inne i mina tankar. Inget djupsinnigt alls, bara en löjlig röstimitation av en av våra föräldrar – bägge är fortfarande i livet. Min syster och jag brukar spela upp dessa små föräldraimitationer för varandra och skratta åt deras egenheter som börjat bli alltmer markanta med åren.

Nu hanns det där aldrig med. Fem i sex var jag framme, och vi intog våra platser högst upp, så långt från scenen man kunde komma. Salongen var full förstås. »Häxjakten« är en modern klassiker som har fått lysande recensioner. Men att komma till teatern med andan i halsen kan vara en prövning. Det är svårt att ställa om. Första kvarten hade jag svårt att höra vad de sa på scenen. Och min syster upptäckte att hon hade glömt sina glasögon och hade lika svårt att se. De där första scenerna brukar ju vara fulla av betydelse. Men efter en kvart spelade inget av det där någon roll, en av dramats unga kvinnor och en av dramats äkta män tog över, skådespelarprestationerna var så sublima. Pjäsen handlar om en verklig häxjakt i amerikanska Salem i Massachusetts på 1600-talet, och regissören hade haft det goda omdömet  att inte skriva publiken på näsan med tidskopplingar till nuet. Vare sig  samtidskläder, nutidslingo eller videoskärmar syntes till. Publiken tog utan distraktioner del av ett moraliskt,  existentiellt drama om rätt och fel i en tid när lögner blir till sanningar som förgiftar sinnen.  I pausen var vi hänförda, och min syster träffade en kompis hon inte sett sedan 1983 då de gick en teaterutbildning tillsammans. Andra akten bjöd på en oerhörd rannsakning, förtätad och magisk, två skådespelare på toppen av sin förmåga gestaltade den sista moraliska konflikten med obeskrivlig precision.

I foajén efteråt, hörde jag en ung man lägga ut texten om den där sista konflikten; varför huvudpersonen gjorde som han gjorde. Han sa (mycket bestämt) att det handlade om fåfänga, var ett tydligt uttryck för det. Jag var tvungen att vidarebefordra den unge mannens bestämda åsikt till min syster när hon kom ut från damrummet. Vi gick genom stan och var förbryllade över att en så fantastisk pjäs hos en åskådare kunde lämna ett så direkt felaktigt spår. Det här var ju en inre moralisk konflikt, den var explicit. Förmår samtidsmänniskan inte längre upptäcka en moralisk konflikt ens när den presenteras så tydligt? sa jag indignerat. Min syster var lika beklämd, och i novembermörkret på väg genom stan berättade hon om hur mötet i pausen väckt minnen från teaterskolan när de bara var 20 år och läraren, en 50-åring, hade kastat sig över min systers kompis och visat att han redan på den tiden själv saknade alla moralbegrepp.