Mats Holm minns sin släkting Max von Sydow: Han svarade aldrig på mina brev

En gång skrev jag till honom. Ett maskinskrivet brev till Frankrike. En enkel fråga bara: Kunde vi träffas? Jag ville intervjua honom om hans liv och konst. Skriva den stora boken om Max. Eller Karl Adolf som vi sa. Ibland. Någon gång. När vi ville påminna oss själva om att vi bar på en och annan kännedom. Och om att hur långt bort han än svävade så fanns band.

Oddsen för napp bedömde jag som goda. Jag hade, tyckte jag, diskret nämnt min mormors namn i brevet. Det borde räcka. Max var ju släktkär. Inte för att jag själv kunde gå i god för det påståendet, men mycket av vad jag hade hört om honom pekade åt det hållet. Det här var i slutet av det förra milleniet och min mamma hade just träffat honom och hans dåvarande fru Chris vid Drottningholms slott. De hade pratat om att ses på Gotland. Max och Chris hade ett hus i Dalhem, mamma några mil söderut. De brukade, förstod jag, ha roligt ihop när deras vägar korsades i livet. Mamma hade berättat om när hon, på en biograf i Östersund, för första gången såg Max på vita duken i Ivar Lo-Johanssons »Bara en mor«. Max spelade dräng. Mamma skämdes för att hon tyckte att han var så ful i den rollen, och vågade inte säga till sina kompisar att han var en i släkten.

Det där förändrades. Tio år senare jobbade hon på Dagens Nyheter, skrev mycket om film och hamnade en dag i Luleå där Jan Troell höll på att spela in sin första film, en Eyvind Johnson-novell. Hon sa att det var så härligt att träffa Max där. Han var på så gott humör. Lyfte upp mamma i luften, hon skrattade i hans famn, en fotograf tog en bild. Nu var det hon själv, tyckte hon, som såg löjlig ut, i sjalett och ulster.

Några år senare fick hennes kollega, den fruktade teaterkritikern Bengt Jansson en smäll på käften av Ingmar Bergman. Många var upprörda. Max bjöd ut mamma på Operakällaren. Han försvarade Bergman. Sa att sådana som Bengt Jansson var farliga för teatern, en sorts kritiker som kunde förstöra livet för en skådespelare med en slarvig formulering. Ord var viktiga, fick inte missbrukas. Max engagemang gjorde intryck. Men jag är inte säker på att mamma höll med om ett slag på käften var vad hennes kollega förtjänade.

Jag ville rida på dessa lagrar på ett snyggt sätt och nämnde alltså min mormors namn i brevet. Hennes pappa Daniel dog i en ridolycka när hon var 17. Det blev Daniels bror, Max pappa Vilhelm i Lund, som fick sköta hennes ekonomi och som rådgjorde med henne om utbildning och mormor var ofta där. Det var omständigheten som knöt ihop oss. Men hur starka släktband än är finns alltid annat som kan bli starkare.

Kort efter att mamma mött Max och Chris vid Drottningholms slott fick vi veta att de hade skilt sig. Det som paret hade diskuterat var inte Gotlandsplaner, utan sin separation. Kort därpå gifte sig Max med den franska filmarbetaren Catherine Brelet och bosatte sig för gott i Frankrike, bytte sitt svenska medborgarskap mot ett franskt.

Min bok blev aldrig av. Det kom aldrig något svar från min berömda släkting. Min mamma efterforskade vad det kunde bero på, ringde Katinka Faragó som arbetade med Max i en rad filmer, som sa att han var helt uppslukad. Han gjorde en roll i en Harry Potter-film, den utspelade sig nära Congwili i Wales, där en annan av släktingarna bodde som försökte träffa Max, men fick inte. Han satte sitt arbete först. Vem kan klandra honom? Så starkt präglade han sina roller att jag när jag i Vilhelm Mobergs »Utvandrarna« läser vad Karl Oskar har att säga om demokratin i USA både hör en roman-figur och den rättrådige Max.