När Lagercrantz röt ifrån mot barnböcker fullproppade med pekpinnar
Toppbild: TT
Måndagen den 2 februari 1970 skrev Dagens Nyheters chefredaktör Olof Lagercrantz att »ganska många barnböcker i dag är fullproppade med pekpinnar. Småflickor predikar att amerikanarna är stygga i Vietnam och att det är brottsligt att sälja snask vid kassan i snabbköpet. Sedesamma gossar talar om att vi ska bygga bostäder i stället för bankpalats och inte förgifta luften med bilgaser. Skärvor från den politiska debatten virvlar runt i barnlitteraturen och förstås av ingen. Man kan tala om en massproduktion av barnfariséer.«
Lagercrantz lyfte som god barnlitteratur fram Tintin, som »lever i en sluten värld, vilket inte betyder en värld vänd bort från vår. Det självklart viktigaste med en barnbok är att den äger en inre rikedom, att fantasin får något att arbeta med. Tendensen måste finnas inne i boken och inte som något klistrat utanpå. Det väsentliga med varje bok är vad den är och inte vad den utsäger. Med Tintin slipper man pekpinnar. Författaren är lika intensivt upptagen av att rita och skriva som Tintin på tanken av den i vildmarken förirrade vännen. Det är, tror jag, en av anledningarna till att det inte finns något hat i Tintinböckerna.«
Mitt i den vänster- och kulturradikala epoken klev landets mest namnkunnige kulturpersonlighet in och läxade ömsint upp dem som ville kidnappa barnkulturen och proppa den full av budskap och ideologi. Veckan innan hade Barbro Alving i samma anda bemött en recensent som rackat ner på en barnbok för att den undanhöll »historiska realiteter«. Så, skrev Bang, var det befängt att recensera litteratur.
Den bästa samhällskritiska konsten har alltid motstått frestelsen att tumma på det konstnärliga mementot.
I dokumentärfilmen Livet är en fest, om musikteatergruppen Nationalteatern – som premiärvisades på den nyligen avslutade Göteborgs Filmfestival och som SVT visar den 5 mars – blir det tydligt hur lokal och inriktad på just det konstnärliga uttrycket man var. Man spelade och sjöng om barn och ungdomar i förorten. Betong, thinnertrasor, tvätterier och ett modernt välfärdssamhälle som byggts så storskaligt att det blivit omänskligt är den genomgående fonden för sångernas opposition mot utvecklingen. Lokalt. Konkret. Igenkännligt. Bara i en låt avvek göteborgsgruppen från det åskådliga. En fras om kommunismen kom med. Ulf Dageby ville inte, men blev nedröstad. Kvider över det än i dag. Medan Hans Mosesson, sedermera Ica–Stig, tycker att frasen var viktig just där.
Dagens radikala kulturutövare bör ta lärdom. De tycks ha halkat djupt in i det abstrakta, programmatiska och glömt konsten. Vad händer? Det som Olof Lagercrantz pekade på att Tintinböckerna med sin brinnande medkänsla motverkade: hatet tar vid.
Konstfacksläraren Sara Kristoffersson har inför ett elevkollektiv på Konstfack påpekat att det är okunnigt och ohistoriskt att betrakta namnet Vita havet på en av skolans salar som rasistiskt. Hon har fått känna av det. Liksom de som har försvarat henne.
En bunt »reaktionära pennfäktare« är de allihop. De som använder »denna ständigt missbrukade högerklyscha, identitetspolitik« för att »raljera och misstänkliggöra antirasistisk kamp eller för att håna krav på rättvisa«. »De banaliserar en antirasistisk kamp.« Det var på Dagens Nyheters kultursida det stod att läsa.
Att tiderna förändras vet vi. Och att Tintin är pestflaggad. Men än finns tid och plats för de besjälade och erfarna kulturkännarna att ryta ifrån, och förklara vad som gäller.
