Mats Holm: Regler tar aldrig hänsyn till avsikter – världsstjärna eller ej
Alla tennisspelare vet hur det känns. Vi har själva gjort just sådär. Slagit i väg en boll i ilska. Jag skriver alla tennisspelare med den okuvliga självklarhet med vilken en medioker hobbyspelare tycker sig förstå och känna igen proffsspelarnas inre sinnesskiften. Både i upplevelsen av det som pågår på banan och inombords.
Men jag har stöd i empirin. I den konstellation av ambitiösa racketsvingar-amatörer som varje vecka spelar dubbel ihop, har det senaste året tre av fyra vid mer än ett tillfälle setts dra i väg bollar i vredesmod mot harmlösa väggar eller ett staket. Eller mot ett oskyldigt skynke tvärs över banan. Vår konstellation består inte av gängkriminella. Snarare av vad som brukar kallas etablerade pajsare: en professor på Chalmers, en forskare på Astra Zeneca, en art director, och en vanligtvis stillsam Fokusreporter.
Vi avslöjas alltså regelbundet med att praktisera dessa våldsamma handlingar, tappert passionerade försök att rena kropp och muskler från ondskefulla impulser som orsakat något uselt slag.
Vi kände alltså igen oss i söndags. Visste hur det kändes. För Novak Dokovic. Världens mest framgångsrike tennisspelare de senaste tio åren. Obesegrad hittills i år. Men i US Open stretade en lägre rankad motståndare emot och fick ett försprång. Och den bäste blev frustrerad och började bete sig som en gängkriminell, avfyrade en salva mot skynket, men träffade och skadade en oskyldig linjedomare.
Reglerna tillämpades omedelbart. Böter. Diskvalificering. Absolut ingen avsikt, påpekade domaren, men regler tar inte hänsyn till avsikter, bara till beteenden.
Dokovic bad om ursäkt, accepterade straffet och lovade i ett brev att ta itu med sig själv och lära av läxan.
Så kan det låta och vara. I tennisproffsens värld. Den som vi amatörer känner oss så hemma i.
